pendelilska

Fan hörni. Fatta att detta är mitt ANDRA inlägg ikväll. Helt otroligt. Man kan säga att jag kompencerat mitt slöa bloggande ikväll. Känns härligt.

Nu vill jag prata om annat än Idol (även om man kan prata om det JÄMT). Skall nu måla upp en litet minne:

Tänk er ett (mitt gamla) klassrum fyllt av elever (mina kompisar) i sjunde klass o deras föräldrar (mina också). Det är föräldramöte där vi elever själva också är med. Det är dags att planera en klassresa!

Var skall vi åka? Hur skall vi få ihop pengar till en klassresa?

Samla tomburkar och sälja kokosbollar är ju ett enkelt medel. Det mötet mest handlar om är just VAR vi skall åka. Det diskuteras vilt mellan bänkraderna. Det var viktigt att det skulle bli till utlandet, det tyckte vi elever var jätteviktigt. Tillslut utbrister någon "England!" Alla instämmer att det vore kanon.

Så är det en sån där sur o tråkig pappa som säger "nä hörni, det är på tok för dyrt i England". Det blir tyst en liten stund men min pappa kunde inte hålla sig utan säger "va?? nej det är det ju inte". Den andra pappan vänder sig om, tittar nedvärderande upp o ner på min pappa medan jag skäms så jag nästan går sönder. Var min pappa tvungen att säga emot??? Den andra pappan säger "hördu du... jag har faktiskt semestrat i England en gång och jag kan tala om att det är JÄTTEDYRT där!" Med armarna i kors vänder han sig om igen och himlar säääääkert med ögonen, det kunde jag svära på. Min pappa säger bara "jaså, du säger det..."

Den andra pappan gick från mötet med flaggan i topp. Tyckte han var ashäftig som minsann hade semestrat i England (wow liksom) och såg ner på min pappa som trodde han var något.

Jag kan än idag undra varför farsan aldrig sa som det var. Att han aldrig kontrade med "jaså det säger du? har du verkligen semestrat där? jaha men då kanske jag inte har något att säga till om som faktiskt JOBBAR där?"

Men nej. Min pappa var cool o sket i att hävda sig. Han lät den där surgubben leva vidare i sin lilla bubbla.

Jag har en kollega som jag vill berätta om. Han är också en cool kille.  Jag har funderat över en del grejer genom åren o idag när vi gick iväg för att köpa lurre så frågade jag honom.

Det finns skrytisar. Ofta är det ju osäkra människor, ibland nyrika. De som faktiskt växt upp i familjer med MASSOR av pengar och som ändå uppfostrats till att pengar inte bara är något man får - det är dom som inte skryter.

Den här killen berättade att han tänkte göra en storkok o frysa in små portioner till sin bebis, istället för att köpa barnmatsburkar. Jag var ju bara TVUNGEN att fråga "men herregud ni behöver väl inte gå o tänka på såna småsaker?". Han har vid tillfällen när han köpt något, typ ett klädesplagg eller så, sagt "fan jag har ångest, den var lite för dyr tycker jag". Jag har varje gång tänkt för mig själv "men hallååååå varför bryr du dig om det, du som har massa pengar?".

När barnmaten kom upp idag så kunde jag inte hålla mig.

Det visar sig att han har en normal syn på ekonomi, trots att han egentligen inte behöver tänka på det. De reser jävligt mycket och spenderar pengar på att bo fint. Men skulle han skryta om det? Nej. Man måste ju DRA det ur honom...

Han är dessutom en sån där som ALDRIG talar illa om någon. Jag får faktiskt för mig att han ser gott i alla människor. Förmodligen irriterar han sig, eller jag vet att gör det, på folk o saker då och då men skulle aldrig i sin själ säga det.

Han är lugnet själv. Tryggheten själv. Men han är ingen tråkmåns för det, tvärtom - han är otroligt rolig.
En perfekt blandning.

Snacka om att hans föräldrar har lyckats. Det är en sån människa vi alla skall sträva efter att vara, det är en sån människa man vill att sina barn skall bli.

Shit va jag babblar nu. Trött som fan är jag också. Måste gå o lägga mig.

Lämnar  er med lite funderingar nu. Hävda sig är onödigt - o lite löjligt...