Tantnytt
Dagens samtal kom mycket lägligt då separationsångesten toppades igår kväll och denna morgon. Inte bara en ledsen mamma - utan även ledsna små flickor. Ingen rolig kombo.
Jag höll mig stark nog att inte bryta ihop själv när Lilla Hon grät sig till sömns för att hon "ville vara hos mig". Helst av allt vill jag ju alltid vara med dem men så ser ju inte verkligheten ut.
Acceptans är något jag måste jobba med har min tant sagt. Joråsatte, det är lättare sagt än gjort. Men det är det enda alternativet. Det finns liksom inget annat. Så här ser verkligheten ut och jag måste ACCEPTERA det.
Det är bara jag som kan bestämma hur jag själv skall må.
Visste ni föresten att det finns en vuxen i de allra flesta barns liv som de i första hand alltid väljer att visa sina sanna känslor för? Det brukar i regel vara mamman. Och sedan pappan. Och för utsatta barn med trassliga hemförhållanden kan det vara en fröken, en mormor eller en granne. Och att dessa människor får "ta alla skit" eftersom det inte bara är roliga känslor som strömmar ut.
Om ett barn inte har sin förstahands-vuxen i närheten och inte får någon spegling eller inte får gensvar för sina känslostormar så formar det sig till att de skapar sitt eget gensvar genom att t ex försöka bestämma över andra... genom att t ex sortera dockorna i storleksordning... eller vad som helst som ger dem "utlopp". Det är i 4-5 årsåldern detta sätts igång hos människan. Det här med "turstrumpor", knyta höger fotbollssko först, inte kliva på A-brunnar etc kommer ur sådant här. Intressant va?
Visste ni, alla mödrar därute, att du varje morgon får en ny chans??? Dina barn ger dig ALLTID en ny chans. Varje dag. Det finns inga som är så lojala som barn är mot sina mödrar. Oavsett vad finns de där och står givakt.
Visste ni, alla föräldrar, att det är dödsviktigt att tydligt visa barnen att man måste få egentid. Att det inte är fel att säga NEJ till att bygga med lego eller leka kurragömma - tvärtom - det är jätteviktigt att kunna säga till sitt barn att "nej, nu vill mamma bläddra igenom sin tidning och dricka kaffe i lugn och ro". Att sätta sina egna behov främst är VIKTIGT för barnen att anamma - ty annars går de sönder när de växer upp. Man visar helt enkelt barnen att det är okej och rätt att kunna säga nej, att sätta sitt eget behov först.
Vi pratade även idag om "yttre och inre regelverk". Mycket intressant. Vi har ju alla yttre regelverk att följa, så som att man inte får slåss eller att man inte får köra 90 på en 50-väg osv. Sedan har vi vårt inre regelverk också. Man kan även kalla det "disciplin". Eller "hjärtats röst"... jag och pappan kan förklaras som två olika kulturer med varsitt yttre regelverk för att nå samma mål, ty alla föräldrar har ju ett o samma mål när det gäller sina barn - det är att ens små hjärtan ska vara lyckliga och glada. Att de skall vara starka och tro på sig själva. Att de vet skillnaden mellan rätt och fel... men vi har olika "regler" och sätt att komma dit och barn tar dessa "yttre regelverk" och skapar sig därigenom egna "inre regelverk". Det är så vi människor funkar.
Och idag skall jag köpa kbt-boken "Sov gott!". Det blir intressant.
Imorgon är det fest hemma hos oss. Tror att min trasiga lilla kropp kan få sig en rejäl bläcka ;)
Tack för att du delar med dig av "tantsnacket". :)
Massor av bra saker som jag tar till mig. Bl a det där om att det faktiskt är ok att säga "nej" till lek med barnen. Att säga att man vill göra "vuxen-saker" (som att läsa en tidning eller nåt annat).
Det där med att acceptera känner jag igen från min egen separation och frånvaron av dottern varannan vecka.
Ibörjan tänkte jag alltid att hon var "borta", "inte hemma" och att hon på något sätt skulle må dåligt av det. Nu har hon ju en jättebra pappa och hon har aldrig mått dåligt. Visst fanns det perioder när de ringde från pappan och dotter grät och ville vara med mig. Men jag visste ju att det inte var för att det var dåligt där, utan det var "mamma-längtan".
Sen började jag tänka på ett annat sätt; att för dottern var ju veckorna hos pappa lika "riktiga" och en lika bra del av livet att vara hos pappa.
Fortsätt gärna berätta om dina bra samtal med tanten. Det inspirerar och stärker!
Hoppas du får en fin helg, en rolig fest och en rejäl bläcka! ;)
Kram!
Nu kommer jag duktigt med däng. Men jag säger det ändå.
Jag är ingen motståndare av vv-boende. MEN under alla år som det varit "poppis" så har jag sett hur barn far illa, mer eller mindre för att de måste bo vv.
Alla utan undantag har velat vara mer med sin mamma. Så även min 3 & 6-åring, när det begav sig.
Är det konstigt? Näe.. De allra flesta barn har med 99,99 % bondat med mamma som varit hemma mest. Plötsligt ska den bondningen inte värderas något vidare. Den bondningen som alla pratar om, som är så viktig för framtida anknytningar har inte mer värde än att man sliter ungarna från den lika/samma som man delar möblemanget. Att bodela har samma värde som allt runt barnen?
Jahaja.. Så om jag går till exets jobb varannan vecka så kommer hans kunder acceptera det? Skulle inte tro det. Tänk dig den absurda situationen. Ingen skulle tycka det var vettigt.
VV finns till för föräldrarnas skull. ALLA barn växer och utvecklas och behöver mamma respektive pappa i olika doser i olika tider i sitt liv. Och min inställning är att barnen ska få bestämma ganska mycket själva från tidig ålder.
Är det sunt och vettigt att barnen ligger och gråter/skiljs och gråter utan att en enda vettig vuxen säger stopp? Jag tycker inte det!
Mina barn har haft det så i åratal. Pappan var helt galen, barnen fick inte ens ha kontakt med mig när de var hos honom. Efter 2 år, när mina barn/jag var helt knäckade tog jag kontakt med en advokat. Det slutade med att barnen bor mer hos mig. Tro inte att jag känner mig som en vinnare. Det finns inga vinnare i tvister runt barn. Jag känner bara en enorm sorg över att vi hamnat där vi hamnat. Jag sörjer familjen som inte blev. Men jag mår inte dåligt i det.
Barnen alltid träffat sin pappa. från ons em till mån morgon varannan helg. Delade lov och semestrar. OCH barnen har alltid fått vara mer hos sin pappa om de bett om det.
Att få vara sitt barns förälder innebär att man avstår, man ser till barnens behov och önskningar. OCH man låter inte sitt barn vara ledset över en sån enkel sak som att det vill vara mer hos sin andra förälder. Det gäller åt båda hållen. Det finns inget rätt eller fel i barnets känslor och tankar. Det är bara fel på oss vuxna som inte lyssnar på dem.
Det allra värsta är att jag tror man skapar massa skit för sina barn när man tvingar dem till något de inte vill. Jag tror att barnen börjar tycka illa om den förälder som inte bejakar barnets behov. Man lär sitt barn att deras vilja inte är något de blir respekterade för. Snacket om att deras integritet är viktig fallerar totalt. Hur ska jag kunna visa mitt barn att det är viktigt, respekterat och älskat i samma veva som jag tvingar dem till saker de är ledsna för och inte vill?
Som sagt, jag tror saker löser sig under åren om man är lyhörd och generös med sitt barn. Att visa sitt barn att de är lyssnade på och respekterade innebär att istf att man tvingar dem till något de inte vill så låter man barnen bestämma. Jag lovar att frivillighet och att låta barnet längta efter den andra föräldern kommer skapa mycket bättre grund för barnets trygghet än vad tvång gör. Och i slutändan så kommer barnet att vilja vara hos båda föräldrarna.
3 tonårsbrudar kommer att vilja vara mer hos sin pappa. Pappor och tonårsbrudar synkar ofta väldigt bra! Medans tonårsbrudar och mammor.. Man kan väl säga... Typ 2 världskriget 3 ggr om dagen. Jag är där nu. Min fjårtis vill bo mer hos sin pappa. Självklart får hon det.
Man är lika mycket mamma eller pappa var barnen än är. Det måste man komma ihåg.
För att du/andra inte ska tro att jag vill "fösa ut pappor" från barnens liv så kan jag berätta att jag, från 7-års ålder bott bara hos min pappa. Jag hade det toppen med honom. Vi gick mellan våra föräldrar precis som vi ville. Det är den finaste gåva jag fått av min ma & pa att de alltid stått över sig själva för oss barn. Vi var deras viktigaste (3 tjejer ;-) ) och de var alltid så generösa med oss och med varandra.
Jag gråter fan.. Varenda gång jag tänker på hur jävligt våra barn faktiskt har det när samarbetet är zip, zero, nada.
Du... Köp KBT-boken! Jag har pluggat KBT hela våren! Yo go girl! Det är såååååååååååååå, jääääääääääävla bra!
Du vet, man inser verkligen hur omöjligt det är att ändra andra och hur möjligt det är att ändra sig själv och egna inställningar.
Pok
Mallabarnskaintehadetsomvårabarnhardetbralla
Jag va ju på en föreläsning tidigare i våras med Louise Hallin o Malina Alfvén. Det kom såklart upp, det här med att leva separerade och de förespråkade just att varför köra varannan-vecka?? Att man skulle, såklart att det ska fungera, låta barnen bestämma mer där, då de som Malla skriver här ovan, behöver sina olika föräldrar i olika perioder. Jag menar, skulle man leva tillsammans så är man ju med barnen jämt, där har man ju aldrig nån "barnfri vecka" eller hur man ska säga. Så att dethar blivit varannan vecka det är ju som sagt en rätt enkel lösning - för just föräldrarna!
Nu ska jag egentligen inte "råda" i ngt som jag inte är insatt i. Men till en liten liten del så vet jag hur det kan kännas att vara "ensamstående" på ett visst sätt, eftersom jag lever med en brandman som jobbar dagar o nätter om vartannat. Och skulle vi mot förmodan separera så skulle varannan-vecka livet inte fungera pga hans arbetstider. Jag vet ju hur ledsna barnen kan va ändå, att pappa inte kommer hem alla kvällar osv. Så varannan vecka - uscha, lider med dig när barnen dessutom visar att de saknar....
Och såklart, det här med att säga nej till barnen emellanåt, det är jag bra på med M inte lika. Och som sagt, de kör mer med honom än med mig för med mig vet de lite mer vad som gäller på nåt sätt. De vet att de kan tjata tjata tjata på honom o han ger med sig. Men i slutändan är det inte att han vinner på det genom att vara "den snälla", för när det väl gäller, när de väl är ledsna över något så är det oftast till mig de kommer eller vill bli tröstade av. Så där ser man! (Låter som jag höjer mig till skyarna men inte riktigt det jag menar...bara lite, haha)
Kram på dig. Hoppas du hade ett kul partaj!!
Jag tycker varannan vecka är bra, men självklart förutsatt att kommunikation och samarbete mellan föräldrarna fungerar bra.
Att låta små barn bestämma själva är att lägga en tung börda på dem.
Barn är väldigt lojala och älskar båda sina föräldrar lika mycket (om inga missförhållanden råder).
Barn som själva ska välja var de vill bo får ofta väldigt dåligt samvete och känner att de "väljer bort" den andra föräldern.
Jag tror inte t ex en tre-åring är mogen att ta ett sånt beslut. Barn lever i "nuet" och kan ena timmen vilja vara med mamma och nästa med pappa.
Så länge båda föräldrarna har barnens bästa i fokus så tror jag varannan vecka funkar bra.
Tack A.
