Stolt men trött.
Jag är ju, som bekant, en numera ensamstående (åtminstone varannan vecka) mamma till tre tjejer i täta åldrar. Det är ingen picnic kan jag lova... även om jag märker att det blir enklare o enklare för varje dag som går. Jag menar, de blir ju äldre och ju äldre barnen blir desto enklare blir vardagen.
Dock har jag prickat in så att alla tjejer hamnar i sina sk "trotsåldrar" precis samtidigt. Jag gillar egentligen inte att säga "trotsålder" för vad är det egentligen? Vadå trots? Det låter så löjligt.
Min 3:a är preciiiis i den åldern då hon kan ALLT själv och då hon skall bestämma ALLT själv. Hon vara chef och vi andra skall göra precis som hon säger - annars blir det tårar, skrik o gnäll. Självklart får hon inte bestämma allt själv men ibland skall jag erkänna att jag ger efter för jag OOOOORKAR inte med tjafs jämt.
Min 5:a är preciiiis i den åldern då hon pendlar mellan skratt och gråt. Ingen gråzon alls. Det är antingen det ena eller det andra. Minsta lilla motgång innebär Lille Skutt-tårar och hulkningar. Livet rasar verkligen samman om hon får en sten i skon eller om jag råkar dammsuga precis när det är barn TV.
Min 7:a är preciiiiis i den åldern då... ja hörni... då det mesta är skit. I synnerhet mamma. Det spelar ingen roll vad jag gör, jag är komplett värdelös helt enkelt. Det blir tuffa fighter ofta och tyvärr är vi allt för lika så jag skulle tro att det exploderar extra bara för det. Vi är sjukt lika varandra. Tjurskalliga, otålmodiga o envisa.
Är kanske lite väl orättvis nu, självklart är inte det mesta skit. Hon är ju en underbar liten varelse såklart men just nu är det många gräl oss emellan. Men efter varje gräl så har vi de BÄSTA stunderna. Då är hon min lilla ängel.
Men hörni, ni erfarna mammor o pappor därute - hur skall man hantera tonåren??? Borde inte tonåren o puberteten vara tio resor värre? Jag undrar, kan det bli värre än så här??!!
Igår exploderade det till ordentligt igen. 7:an ville SURFA (??!!) klockan 9 på kvällen o självklart sade jag NEJ. Då fick jag veta att jag levde! Jag var den sämsta mamman i vääääärlden o jag förstod iiiiiingenting o jag var så eeeeeelak och duuuuum.
Jag lackade ur så pass att jag skrek "SKITUNGE" och "IDIOT" vilket jag självklart vet inte är rätt men ibland brinner det till... som det gjorde igår kväll. Jag rafsade ihop tangentbord, mus, nyinköpta skor o slängde allt i en påse och då kom det verkliga UTBROTTET - guuud så hon skrek.
Jag sade åt henne att det enda sättet för henne att få tillbaka sakerna var att säga förlåt och att det skulle komma från hjärtat. Sedan hoppade jag in i duschen.
Efter typ en timme kom hon ut till soffan där jag satt o klämde fram ett litet "förlåt" och jag såg på henne o kände att det verkligen kom från djupet av hennes hjärta. Jag fick t om en kram!!!!!!!!!!!!!!!!! Wow liksom!!!!!!!!!!!!! Det är sannerligen en garanti på att det var äkta.
Kramar haglar inte tätt när det kommer till 7:an. Tyvärr.
I plugget är man luft. Hon säger inte hej då när jag lämnar på morgnarna och när jag hämtar himlar hon oftast med ögonen o säger "åh neeej" medan hennes polare springer fram o hänger i klasar kring mig. De gillar mig i alla fall - alltid någon tröst :-)
Usch.
Men eftersom hon är så här nu - kanske finns det hopp - kanske är hon värsta gosungen när hon blir fjortis??!!
Man kan ju alltid hoppas för FY SATAN va jag älskar den där flickan. De där flickorna. De gör så jag tappar mer hår o nya rynkor för varje dag som går men hjärtat bultar extra hårt för dem. Inga ord i världen kan förklara hur mycket jag älskar dem.
Ungjävlar.
Det här kan man ju skriva en roman om.. Men ungefär så här: Min dotter var viljestark och envis som synden när hon var liten. Ilsken så jag var helt slut mellan varven.. Till slut bestämde jag mig att det är jag som bestämmer om jag så ska dö på kuppen. alltså där gör du rätt som sätter gränser!
För.
När hon blev äldre så visste hon att det inte var ngn idé att försöka skrika sig till något. Det räckte med en blick från mig ibland:-)
Jag har alltid förklarat varför jag säger nej och aldrig gjort det av slentrian utan tänkt efter, varför jag säger nej. Ibland har jag t o m bett om att få fundera en stund. Jag säger inte ja heller av slentrian, men de får ofta ja för dom vet att nej är nej.
Ibland har jag jämkat lite.. Ta tex när din 7 a ville surfa kl 21.00 vilket i o f s är sent men då kan man säga "ja en kvart bara, inte mer, lova det och det får vara våran hemlis." Man kan också poängtera att bara idag.. och tumma på det. Kommer hon nästa dag så kan man säga att det var bara igår det var lov, vi får se någon annan dag.. längre fram och det var ju du och jag överrens om.. typ..
Då får hon känna sig lite stor, och det är det hon vill. Du slipper ett bråk som tar längre än den surfande kvarten och bygger förtroenden och relation. Samtidigt ska hon veta att hon är barnet och du är den vuxna, du bestämmer.. Man får lura dom lite..
Hänger du med?
Idag har jag två lugna teens, har knappt haft ngt strul alls.. Jag tror det beror på att vi pratat mycket och tro mig, jag har gapat och skrikit och varit värstingmorsa mellan varven men även jag har bett om förlåtelse och förklarat varför.. Till slut lugnade det mesta ner sig..
Jag tror på kommunikation och gränser men samtidigt lite "hyss" och bus ibland.
Det min vän gör att jag tror på dig! Jag tycker du gör det mesta rätt och framför allt så vet dina tjejer att du älskar dom...
Du är bra och du kommer garanterat att få fina tonårstjejer. När det stormat här, för det har hänt, så har jag varit lugn och hållt med tills värsta hormonsvallet varit över, sen har jag tröstat och förstått och ofta sagt: "Jag måste få vänja mig vid att du börjar bli stor, jag hänger inte med" Nästan lite urskuldande, då har jag lagt över ansvaret på mig och dom har lugnat sig lite. Sen har jag försökt skratta mycket. Vad annat kan man göra..
Guud det blev mycket det här..Hoppas du fattar ngt..:-)
Kram gumman!!!!
suger i mig era kloka ord inför framtida kontroverser med lilla Max :)
Och jag läser oxå med stort intresse det Pangis skriver om här! Kloka ord!!
...sen känner jag ju inte mig, eftersom jag har en 3:a och en 6:a.
6:an känns iofs relativt stabil (för tillfället) dock väldigt väldigt känslig (vilket han alltid varit men med lite mer betonin nu)
3:an tror att hon äger huset, äger oss!! Där snackar vi utbrott - ilskna utbrott. Hon har gärna sönder saker då så att stänga in henne på rummet eller så är ingen idé...om man inte vill riskera att få limma ihop nåt efteråt! Pjuuuhhh...!!
känner jag ju IGEN mig, ska det stå, inget annat!!!
som jag sagt tidigare, du är min idol!! du är klockren vad gäller de där barnen och när de spårar! puss min älskade syster!
Kloka ord från Pangis och jag håller med lillasyster. Du är så himla bra med tjejerna!
Kramar till tusen!
Jag förstår att du sliter ditt hår vissa gånger, det kan fan inte vara lätt att ha tre ungar med tre olika viljor och humör som ska samsas under ett och samma tak och sen dessutom få allt att gå ihop runt omkring...
Du gör detta ensam och du gör det med glans! Ibland måste det få rinna över, precis som det gör för ungarna när dom får sina utbrott.
Du är underbar med dina fina flickor och man ser verkligen hur du lägger din själ i att ordna det till det bästa för dom!
"Hård men rättvis", det tror jag man kommer långt på... Man ska lära sig avd som är rätt och fel och bli uppmuntrad och få beröm när man gör någonting bra. Precis så som du gör mot dina fina prinsessor!
Du är bäst!!!
PUSS
