pendelilska

Jag har alltid varit världsmästare på att döma ut folk efter första anblick. Efter första möte. Jag har fördomar och tycker alltid att jag har rätt om folk...

... ofta har jag förstås det men ibland dyker det upp tillfällen då jag får skämmas över mig själv. Jag får ibland en känga av dåligt samvete för att jag orättvist dömt ut och felaktigt betygsatt.

Min äldsta har blivit bästis med en jättefin tjej. En riktigt reko tjej som jag gillat från första stund. Men (!) jag har lite sett ner på hennes mamma. Det tog till och med ett tag innan jag kopplade ihop mamman med dottern. Mamman har liksom tillhört en av de där jag nämnt tidigare; utväxt permanent, noppig fleecetröja, foppa-tofflor etc. Dottern är söt som socker och klär sig superpoppigt. Dottern är aktiv i flera sporter och är en talang utan dess like. Hon är liksom duktig i ALLT! Och hon är extremt väluppfostrad o trevlig.

De har umgåtts massor senaste tiden. Jag har gillat det som fan. Jag märker att äldsta blir annorlunda också! De har en jättefin kompisrelation. Inget strul. Bara harmoni o glädje.

Jag har självklart haft mer o mer kontakt med hennes föräldrar också och det visar sig att det är ett par fantastiskt trevliga, sunda och härliga människor! Mamman är värsta supermorsan. Hon har massor av järn i elden men engagerar sig i barnen på ett helt unikt sätt. Hon borde fan vara utbränd med tanke på allt de gör men jag ser att hon bara älskar det och ordet "stress" finns inte i hennes vokabulär.

Jag är imponerad!

Så... my fucking bad. Jag hade fel. Så himla, himla fel. Och jag skäms som en hund.



Men jag lär mig!