pendelilska

När jag var ca 23-24 år så åkte vi på fyllekryssning med jobbet. Hårt festande som det var på den tiden. Laddad upp över öronen var vi och på den tiden så var alla på jobbet ungefär lika gamla. Det var tamigfan fest hela tiden.

Onsdag, torsdag, fredag, lördag. Onsdag, torsdag, fredag, lördag. Vecka ut och vecka in. De fredagmorgnar jag började sex på morgonen var jag inte (!) körduglig men jag åkte lojalt in till jobbet varje gång med min gamla Bålgeting. En mattsvart, rostig och supercool Volvo.

Jag skötte mitt jobb. Det gjorde jag alltid. Det har jag alltid gjort. Jag måste vara den mest arbetslojala människan i världen. Jag har alltid älskat att jobba. Tack o lov. Vad trist det måste vara att inte tycka om att jobba?!

Hur som helst, det var bara ett sidospår.

Den här kryssningen då rå. Jo, en av mina absolut bästa vänner som jag också jobbade tillsammans med snusade. Jag vare sig snusade eller rökte. Festa var jag bra på däremot :)

Väl inne i dimman så ville jag smaka en snus av henne. Om jag inte minns helt fel så var det Tre Ankare, givetvis portionssnus... man varnade mig för att jag skulle kräkas och att jag skulle må skitdåligt. Det hindrade mig inte.

Jag minns ruset än idag.

Jag mådde aldrig dåligt. Jag kräktes aldrig. Jag tyckte däremot att det var SUPERGOTT och fick ett sådant skönt rus. Jag kan fortfarande minnas känslan av det där sköna, förstagångsruset :)

Jag norpade några av henne då o då en tid. Sedan köpte jag min första dosa själv. Och där var jag fast.

VILKET PUCKO!!

A ja, dumt att ångra så'nt som varit.

Sedan dess har jag alltså snusat. Dock har jag slutat alla tre gånger jag kissat på stickan och fått ett "du är gravid"-besked. Det har aldrig varit svårt. Och jag har inte snusat så länge jag ammat.

Efter Äldsta började jag att snusa igen när jag började jobba. Och efter Fröken Mitten samma sak. Men efter Lilla Hon så började jag inte snusa alls... förrän... ja, separationen. Då var det jävligt lätt att börja igen kan jag säga.

Trots att hjärtat slår tredubbelt eller va det är så har ju tobak en sådan verkan på en att man känner sig lugn och avslappnad. Säkert samma sak för rökare.

Så, jag har snusat sedan separationen. Inget jag är stolt över alls men det är ju som min gamla bästis sa "som att ha en bästa vän i fickan". Är det tufft på jobbet så är det JÄVLIGT GOTT. Är man mätt o jäst så är det JÄVLIGT GOTT. Tar man en whisky på fredagskvällen är det JÄVLIGT GOTT. Godast av alla gånger är ändå när man efter frukost har borstat tänderna... Den första man tar på dagen är GODAST.


Men. Nu ska ni få höra. Detta är inget löfte men jag är rätt säker på att jag fixar detta, trots att jag inte är gravid :)

Från o med måndag, mina vänner, så skall jag inte snusa mer. Nu är det slut. Nu börjar mitt ickesnusande liv!


I will keep you informed.

Önska mig lycka till.

Tänkte mellan alla jobben slänga in några rader i bloggen ty det är inte varje dag det finns tid till det nu för tiden... När jag tänker efter har jag nog aldrig varit duktig på att skriva varje dag men förr var det ju oftare.

Sommaren är slut och min favoritårstid har tagit över. Jag ÄLSKAR hösten och särskilt början av hösten som bjuder på sol, lite värme och vackra färger. Man letar fram sina stickade koftor och sina boots. Luften ute är krispig och det finns ingen annan luft som är så skön att springa i som denna!

Man blir ju för fan som Forrest Gump - kan springa hur långt som helst. Lungorna ÄLSKAR den här luften.


Vackra Stockholm.


Hemma där vi bor.


Höstpromenad. Lång dusch. Bastu. Whisky. Brasa.

Oavsett var men befinner sig så är hösten den absolut vackraste årstiden. Så är det bara.

Annars då? Joråsatte tackar som frågar. Det är fint. Har häcken full bara. Hinner inte andas. Jobb, familjelogistik, träning, nöjen. Tyvärr får nöjen bara plats i mån om tid.

Två av tre har fyllt år så det har varit fokus kalas ett tag nu. Nästa, Fröken Mitten, fyller i november så man kan kalas-pausa nu någon månad.

Med hösten kommer också alla aktiviteter, som tillhör "familjelogistik". Fotboll, musikskola, privata sånglektioner. Har man tre tjejer får man stå ut med lite sån't. Jag är glad att jag inte har tre st hockeykillar :)

Just det, innan jag avslutar med lite bilder så kan jag meddela att hormonhelvetet sitter lite kvar fortfarande men i oktober skall det ju vara över helt. Det har lagt sig lite, tack o lov, men jag känner ändå att det finns kvar. Pendlar mellan gråt och skratt hela tiden. Det skall bli så SATANS skönt att få ur allt ur kroppen!!

Med det och lite tantsnack (gör ett separat inlägg om den visdom hon givit mig) så blir allt kanon.

Hej Fru P! Välkommen tillbaka!


Min bebis med bästis på första fotbollsträningen. Så jävla söta. Fotbollarna kändes som pilatesbollar när de struttade omkring på planen :)


Fröken Mitten verkar trivas allra bäst i mål... men... hur kul är det? Nä, här får jag lägga upp en strategi.


Hade en "egen-dag" med Äldsta, dagen innan hennes födelsedag. Vi åkte till Kista Galleria och brände massvis med pengar på kläder (hon blev som galen) och så självklart lite fika :)


Och på självaste "dagen" väckte vi henne med presenter o kanelbulle, helt enligt födelsedagstradition.


En ny dator!! Jippiiiiii - äntligen slipper jag den gamla som var så seeeeeeeg...


Senare firade vi 9-åringen med övrig familj och släkt. Gos-kusinerna kom såklart :)


Och morfar, mormor, sysslingar, mammas kusin och gammelmoster :)


Oooops, o här avslöjades Äldstas namn :)


JA MÅ HON LEEEVA!


Glad "liten" tjej :)


Ett självklart besök i Trazan o Banarne-kojan med småkussarna avslutade helgen.

Till alla som inte besökt denna fantastiska koja borde så göra omgående.
Det är vår hålas stolthet. Här kan man också äta och fika gott.


Detta är barnens favorit. Bästa morbrodern i världen.


Min lilla gosa.


Och den härligaste sängkamraten man kan ha. Fröken Mitten ♥


Nu är det tomt o ödsligt hemma - men på fredag blir det fullt ös igen :)


Fram till dess... slita joggingskor, slita gymskor, slita hjärnceller på jobbet och titta på massa bra tv!



Vi hörs igen.

Idag är det nio år sedan hon kom till världen. Min vackra, kloka och fantastiska flicka. Det är inte klokt hur fort tiden går... jag minns ju hennes födelse som om det var igår.

Eller nä. Inte riktigt så. Jag är tvungen att läsa förlossningsberättelsen då o då för att komma ihåg. Det var inte helt smärtfritt kan jag lova :) Men så var hon ju först. Och jag var inte rutinerad alls, som med de två andra.

Men men, varje år tjötar jag om det så det slipper ni nu :)


Kan detta vara världens vackraste bebis?


Ja det kan det.

Var jag än gick så flockades det kring min bebis. Alla var så förtjusta. Jag glömmer aldrig när vi var på Astrid Lindgrens Barnsjukhus då vi skulle skriva in oss i receptionen... tanten bakom disken ropade efter sina kollegor som kom och beskådade flickebarnet. "Titta hörni, ett äkta A-barn!" sa hon till sina kollegor som slog ihop sina händer och lade huvudena på sned.

Äldsta är fortfarande obeskrivligt vacker. Vår lilla Bambi.


Gud vad jag älskar dig gumman ♥ Grattis min skatt.

Just nu är jag inne i en ego-bubbla. Det har jag varit ett bra tag faktiskt. Det känns som att jag inte orkar ta in mer än det jag själv går och bär på. Det är räcker gott med det, liksom.

Normalt sett är jag en tröstande och rådgivande människa. Folk har i alla år kommit till mig med sina bekymmer och jag har alltid haft en otroligt skön axel att gråta mot...

... jag minns att redan i lågstadiet (tror det var i första klass) så kom en tjej fram till mig på rasten. Det var en måndag. Hon gick fram till mig och började gråta. De hade haft inbrott i huset under natten och hon var alldeles förstörd. Och jag var den hon valde att berätta för. Och jag, sju år gammal, fick trösta henne. Undra exakt vad jag sade?!

Sedan har det varit så. I hela mitt liv.

Jag känner att jag är lite ledsen över att jag inte är lika bra på det där längre. Jag har inte längre den där varma, trygga axeln. Jag är inte lika bra på att trösta längre och jag tycker mina råd suger.

Det är helt enkelt så att jag just i detta nu inte kan axla andras bekymmer och problem. Jag har så mycket själv där inne och det får inte plats med mer skit.

Vad tragiskt det är att inte räcka till.

USCH.

Att vara mamma är inte alltid easypeacy. Men jag lovar och svär att ju äldre de blir, desto både trevligare och enklare blir det. Visst, jag tror på er som har äldre ungar att tonåren inte är att leka med men jag har fått smaka lite på tonåren ändå, ty min lilla tweeny ger mig lite försmak.

Det är fel på nästan allt. Det är aldrig god mat hemma. Det är alltid fel tajming när det gäller dusch, läggning och läxläsning.

Denna dag började inte bra. En riktigt bajsmorgon. Det är liksom nog jobbigt att väcka upp de små liven i grisottan. De sover så sött i sina nattlinnen... och jag känner mig som värsta monstret när jag är tvungen att skaka liv i dem.

USCH vad jag HATAR att väcka!!

Jag försöker dock att väcka dem så mjukt och fint som det bara går. Stryker de lätt på pannan, säger "god morgon" med den lenaste rösten jag kan få till och efter en stund drar jag upp rullgardinen långsamt och lätt.

När de väl masat sig ur sina varma sängar så har jag snyggt lagt upp kläder i små högar, allt för att förenkla för både dem och mig... men SJÄLVKLART anser Äldsta ganska ofta (inte alltid, men ofta) att det inte är rätt.

"Ja men låt de själva ta fram kläder då" tänker ni. Jo visst vore det smidigt, men faktum är att hon är så trött på morgonen att hon inte ORKAR. Så jag springer fram o tillbaka mellan garderob o soffa och tillslut lackar jag och morrar. Som jag inte vill på morgonen. Eller över huvud taget.

"Men var inte så'n curlingmorsa då, visa vem som är chefen" tänker ni. Mmmmm det ligger mycket sanning i det och jag håller med MEN (!) det är fan inte lätt. Man orkar liksom inte fightas om sådana banala saker så tidigt på morgonen.

När alla är påklädda, tandborstade, håruppsatta så är det oftast jättebråttom. Jag har ett tåg att passa och alla tre skall lämnas dessförinnan. STRESS STRESS STRESS.

USCH vad jag HATAR att stressa!!

Jag är en DÅLIG mamma när jag är stressad. Och jag HATAR att vara en dålig mamma.

Jag vill ha världens tålamod. Jag vill vara sjukt stresstålig. Jag vill vara len som vaniljsås.

Jag har världens sämsta tålamod. Jag är inte alls stresstålig. Och jag är taggig som en taggtråd.


Nu skall jag ladda för att denna kväll och morgondagens morgon skall bli drömlika!

Len som vaniljsås skall jag vara!