Familjen.



Jag har världens finaste familj. Nu pratar jag inte om de jag lever med, dvs min sambo och mina vaniljdoftande vackra flickor. De är ju världens bästa, såklart, men det är den "andra" familjen jag pratar om.


Mamma. Pappa. Syster. Svåger. Syskonbarn.

De betyder så himla mycket för mig och jag är så in i helvetet glad över att jag får vara del av den familjen.

Jag har haft en fantastisk barndom, en underbar uppväxt. Jag har alltid känt mig älskad, jag har alltid känt mig sedd. Vårt hem var fyllt av skratt och kärlek.

Det var en tung period när mamma och pappa skilde sig förstås. Det var mittemellan ettan och tvåan i gymnasiet. Jag var på väg att bli vuxen och det är klart - då är det fan inte lätt att vara människa. Än mindre lätt när ens trygghet ruckas på.

Trots detta så visste jag hela tiden att mamma och pappa alltid fanns där. Oavsett vad. Oavsett när. Jag visste, och vet än idag, att mina föräldrar alltid är där.

Min syster och jag "fann" inte varandra förrän hon blev stor. Det skiljer 6 år mellan oss så när vi var små hängde vi inte värst mycket med varandra... och jag var mest elak mot min lillasyster. Hon var ju i vägen hela tiden :)

Men nu. Hon är min bästaste vän i världen. Hon är den som känner mig mest och kan mig utan och innan. Hon är, precis som jag, men hon besitter en gåva jag inte riktigt har... och det är mod och uppriktighet. När det gäller.

Jag tycker mycket. Jag säger mycket. Men jag är den som knyter näven i fickan istället för att ta tag i saker. Syrran säger till om hon inte gillar läget. Rakt ut bara. Pang bom. Det tycker jag är ascoolt... även om jag vissa gånger tyckt det varit jobbigt.

Min syster är inte bara modig och rak. Hon är klok som en bok också. Hon kan så mycket och jag ser verkligen upp tilll henne. Hon är så ung men ändå har hon sprungit förbi mig med hästlängder när det kommer till principer, filosofier och leverne.

Vår pappa är en äkta arbetarkille. Skit under naglarna (eller där ljuger jag, för han biter på naglarna så det fastnar ingen skit där) och valkiga knogar. Idag är han pensionär så den enda ansträngning han gör är att räcka sig efter fjärrkontrollen där hemma i fåtöljen :) Trots detta är han ändå redig, liksom.

Han kör med sina reklam-tishas. Med sina reklam-kepsar och med sin jacka som han haft sedan Sundsvall brann. Lite sunkig men ändå fin. Han är ju min pappa! Han kommer alltid vara fin.

Det bästa med farsan är att han har ett STORT hjärta. Och han bryr sig om en. Jättemycket. Han ringer ofta och kommer o hälsar på så ofta han kan. Det är inga långa påhälsningar, det handlar om en kopp kaffe - sen sticker han igen men det är sådan han är. Han gillar att sitta hemma med sin fjärris. Då får han göra det tycker jag.

Jag har alltid varit stolt över min trailer-farsa. Jag tycker han är cool.

Morsan då. Fortfarande sådär fräsch. Det har hon alltid varit. Ung och fräsch. Det är morsan jag och syrran ärvt HUMÖRET ifrån. Rivjärnshumöret.

Vi tre är så jävla lika. På olika sätt.

Mamma har också ett fantastiskt stort hjärta. Men har inte alla mammor det, egentligen? Alla mammor värnar väl över sina barn mer än något annat? Det är väl så det skall vara?!


Vad jag vill säga med detta inlägg är att jag tycker det är så himla sorgligt att vi alla bor på olika håll :(

Jag önskar så att jag hade de här människorna mycket närmare. Att jag en tisdag kväll kunde smita över till syrran, dricka en kopp te o babbla, sen gå hem o knyta sig. Eller att vi spontant kunde styra upp en storfrukost tillsammans, bara så där.

Jag önskar att jag kunde smita över till morsan en fredag kväll, ta några glas vin o tjöta lite.


Nåväl. Man får vara glad för det lilla :) De är alla i livet, de är alla friska och jag får faktiskt träffa dem flera ggr per år. Det finns de som inte har sin familj kvar. De finns de som har sin familj på andra sidan jordklotet.






Kommentarer
Postat av: jama

Vilket fint rörande inlägg, en äkta kärleksförklaring! Vet du, jag sa härom veckan till min M att du nog nästan träffar din fam oftare än mig. Vet du, jag är lite avis på de som faktiskt har mer avstånd för ni får det hela att bli aningen mysigare, med övernattningar osv... Visst, det kan man ju göra ändå... Men det blir inte så, då blir man lite mer bekväm o vill hem " till sitt". Sen visst, det är en fördel att ha barnvakt runt hörnet el spontant kunna ta en fika el bjuda in sig på mat - särskilt som M som jobbar helger o kvällar osv... Men jag tycker som sagt att avstånd ibland är mer positivt än man tror :)



Sen att ha en syster - har alltid velat ha. Jag har mina två, yngre, bröder. Vi har ju kontakt men med en syster blir det nåt starkare band på nåt vis. Det sa jag senast idag på jobbet när vi kom in på syskon.



Vi får se nu då, om min lilla A får en syster. För just denna skull så vore det kul. Men en lillebror är såklart lika välkommen han :)



Oj, blev en roman här ;)



KRAM!

2012-01-12 @ 20:33:20
URL: http://jama.blogg.se/
Postat av: Morsan

Älskade dotter, vilken kärleksförklaring! Det var det finaste jag läst på länge! Jag är så fantastiskt lyckligt lottad! Älskar dig! Kram Mor

2012-01-13 @ 08:14:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0