pendelilska

 

 

I våra högtalare här på kontoret spelades någon låt från årets melodifestival och diskussion uppstod mellan mig och några andra. Vi pratade om favoriter, vilka som kommer gå vidare från Andra Chansen till finalen osv.

 

Då vänder sig denna häxa om och säger:

 

"De människor som verkligen älskar musik tittar inte på så'nt trams!"

 

Tystnad.

 

Jag sade "don't fucking go there" men hon fortsatte på alla cylindrar:

 

"Folk som säger att de älskar musik och BARA lyssnar på radiomusik är inga riktiga musikentusiaster"

 

Tystnad. Mina öron blev alldeles överhettade och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen... så jag gick på toa. Andades i några minuter. Tänkte "she's not worthy".

 

Gick tillbaka till min plats.

 

Dödstyst.

 

 

Hon hajjade definitivt läget. Surra fan inte om så'nt här med kollegor. Ta detta över en kopp grönt jävla te med scarfprydda, konstnärliga bohem-polare istället.

 

 

Fy fan.

 

 

Vet inte om det har med naivitet att göra eller om man bara är så'n när man är yngre.

 

Nu har man vaknat upp i verkligheten.

 

Det börjar göra ont lite här och var. Det är den ena krämpan efter den andra. Hälsenor. Handleder. Knän. Höfter. Huvudvärk. Sömnbrist. Yrsel. Det syns i spegeln att man haft det lite tufft. 

 

Men tufft är kanske att ta i, det finns ju de som haft det tio ggr värre. Så jag skall fan inte klaga. Men ni hajjar vad jag menar - omformulerar mig ifall någon inte fattar - det syns att man inte är 22 längre. Om man säger så.

 

Mina föräldrar är inte längre jätteunga. De är inte längre odödliga. Man har insett det ganska hårt när pappa gick på stroken innan jul. BOOM! Där fick man en känga med "verklighet" rakt i magen. Solarplexus mer. 

 

Människor runt omkring förlorar sina föräldrar. Människor runt omkring åker på skit som cancer. 

 

Detta fanns junte när man var yngre. Då levde ju alla glada dagar och det fanns inga bekymmer. Det som var jobbigt då var typ att man behövde komma hem "tidigt" en lördagkväll. Eller att man fick en finne mitt på näsan. Eller att man inte hade råd med de där 501:orna.

 

"Om man ändå fick bli vuxen..."

 

Visste man då vad som väntade hade man inte haft så bråttom. 

 

Citerar Uggla: 

 

"Varför längtar du till den dag då du skall fylla sju. Varför skynda på, när den tiden snart är här ändå..."

"Och plötsligt så har du nått fram till den dag, då du ligger och tänker som jag..."

 

 

Om jag bara kunde banka in i mina tjejers huvuden att de skall NJUTA av tiden de har just nu. Om jag bara fick dem att inse att de har det jävligt bra - att det inte är guld och gröna skogar när man blir vuxen.

 

 

Ja jag har dödsångest. Ordentlig dödsångest. Nästan så jag blivit religiös på äldre da'r. Vill inte att det skall gå så förbaskat fort. Vill frysa tiden lite. Jag vill inte vara en gammal tant. Jag vill hänga med. Jag vill att min kropp skall orka och vara fysiskt aktiv hundra år till.

 

Jag vill att mina föräldrar skall vara pigga och friska hundra år till. 

 

 

 

 

 

Roffa-åt-sig-folket.

 

 

De finns som sagt nästan överallt. Runt omkring mig. Jag måste dras med dem dag ut och dag in. Det har varit många gånger då jag varit nära ett utbrott - men som vanligt knyter man näven i fickan, biter ihop och Facebookar om det iställt.

 

Jag har en (säkert flera) på jobbet. Hon är vidrig. Helt vidrig. Vi får ofta saker på jobbet, då vi jobbar på ett sånt ställe. Vi är bortskämda med allt från viner och godis till middagar och upplevelser. Alla sorters presenter. Och skulle det vara så att det kommer grejer i fel antal - som inte räcker till alla i vår grupp... ja då SPRINGER hon fram och roffar åt sig det göttaste så fort hon kan. Innan någon annan hinner blinka.

 

När vi blir inbjudna på happenings/utgångar så är hon först att skriva upp sig. Gratis är gott.

 

När vi får massagelistorna - ja då är hon först med sitt namn. Bästa tiden. Bara det bästa till roffa-åt-sig-folket.

 

När vi har frukost - ja då är hon först! Största och bästa brödet till mig o min feta röv.

 

 

Så finns de på gymmet också. I mängder. Tjejer som står o trycker en kvart innan passet. Ska vara först!! Ska ha bästa platsen!! Viker mig aldrig!!

 

Eller... de som kommer lite senare och TRÄNGER sig före. Utan att skämmas det minsta. Som om det vore helt naturligt att trängas. Som om det ska vara så.

 

De här tjejerna tränger sig även före eller ser till att hamna först när det är dags att hämta matta i lokalen. Armbåga! Armbåga! Armbåga! Jag ska ha matta först! För jag är ett ceeepeee!

 

 

Och så måste jag få fråga en sak... som kanske inte har med roffa-folket att göra (men jag svär på att det är samma sorts människor)... om man exempelvis kör ett pass som innefattar stänger och vikter. Är det då normalt att man, när passet är slut och det är dags att städa upp, tar hela sin stång med vikter på, ställer sig PRECIS där man hänger upp vikterna och plockar isär på plats? Precis där alla andra går fram o tillbaka med sina, redan isärplockade, vikter? Är det normalt att STÅ I VÄGEN utan att skämmas? Och göra samma sak gång på gång?

 

Någonsin funderat på att jag kanske står i vägen? Att processen "städa undan" kanske skulle gå fortare om alla kunde få fritt spelrum här? Att jag med min stång kan sticka ut någons öga när jag håller på att bökar med vikterna?

 

Fuck off.

 

 

Dessa roffisar finns ju även på tågen. Såklart. Där finns ju kreti och pleti. Alla knäppa kategorier av människor.

 

Det är de som puttar och trycker på i panik när de skall på tåget - som om det vore någon jävla konsert. BARA för att få bästa platsen. BARA! Jag snackar inte om de gamla tanterna som har panik för att de kanske inte hinner på tåget - utan det här är något helt annat.

 

Skynda skynda! Bästa platsen.

 

 

Okej. Jag erkänner. Jag pinnar på ganska fort för att få sittplats också - men jag puttas inte och jag ber om ursäkt om jag RÅKAR röra en annan människa.

 

 

Vi är nog lite roffa-åt-oss allihopa någonstans men (!!!) jag pratar om de som inte har någon hyfs i kroppen. Som bara bulldozrar på o skiter i andra.

 

Man delar med sig. Man ger plats åt äldre. Man trängs inte. Man ber om ursäkt om man gör fel.

 

 

 

Vi hörs igen.