pendelilska

Det var värst vad många inlägg jag gjort den senaste tiden. Diplom till mig.

Berättade ju att jag gjorde en sådan där mastodonthälsoundersökning o hade fantastiska värden... men att de ändå remitterade mig till neurologen. Det var en EVIG väntan men så i måndags var det äntligen dags.

Jag var spänd som en fiolsträng. Gjorde alla de där testerna och så förklarade man för mig att jag kan stryka MS från min lista. Det finns inget som tyder på det.

Fru P började lipa. Av lycka förstås.

Jag = frisk. Känns jävligt skönt!

Nämen det känns inte jättetråkigt att jag i mars drar iväg till holmarna i en vecka tillsammans med min sambo och världens bästa Nellan samt hennes synthare :)




Och det känns inte heller helt fel att jag bara ett par månader senare drar iväg en vecka till Skiathos med min älskade lilla femåring.





Kärlek.

Jag har världens finaste familj. Nu pratar jag inte om de jag lever med, dvs min sambo och mina vaniljdoftande vackra flickor. De är ju världens bästa, såklart, men det är den "andra" familjen jag pratar om.

Mamma. Pappa. Syster. Svåger. Syskonbarn.

De betyder så himla mycket för mig och jag är så in i helvetet glad över att jag får vara del av den familjen.

Jag har haft en fantastisk barndom, en underbar uppväxt. Jag har alltid känt mig älskad, jag har alltid känt mig sedd. Vårt hem var fyllt av skratt och kärlek.

Det var en tung period när mamma och pappa skilde sig förstås. Det var mittemellan ettan och tvåan i gymnasiet. Jag var på väg att bli vuxen och det är klart - då är det fan inte lätt att vara människa. Än mindre lätt när ens trygghet ruckas på.

Trots detta så visste jag hela tiden att mamma och pappa alltid fanns där. Oavsett vad. Oavsett när. Jag visste, och vet än idag, att mina föräldrar alltid är där.

Min syster och jag "fann" inte varandra förrän hon blev stor. Det skiljer 6 år mellan oss så när vi var små hängde vi inte värst mycket med varandra... och jag var mest elak mot min lillasyster. Hon var ju i vägen hela tiden :)

Men nu. Hon är min bästaste vän i världen. Hon är den som känner mig mest och kan mig utan och innan. Hon är, precis som jag, men hon besitter en gåva jag inte riktigt har... och det är mod och uppriktighet. När det gäller.

Jag tycker mycket. Jag säger mycket. Men jag är den som knyter näven i fickan istället för att ta tag i saker. Syrran säger till om hon inte gillar läget. Rakt ut bara. Pang bom. Det tycker jag är ascoolt... även om jag vissa gånger tyckt det varit jobbigt.

Min syster är inte bara modig och rak. Hon är klok som en bok också. Hon kan så mycket och jag ser verkligen upp tilll henne. Hon är så ung men ändå har hon sprungit förbi mig med hästlängder när det kommer till principer, filosofier och leverne.

Vår pappa är en äkta arbetarkille. Skit under naglarna (eller där ljuger jag, för han biter på naglarna så det fastnar ingen skit där) och valkiga knogar. Idag är han pensionär så den enda ansträngning han gör är att räcka sig efter fjärrkontrollen där hemma i fåtöljen :) Trots detta är han ändå redig, liksom.

Han kör med sina reklam-tishas. Med sina reklam-kepsar och med sin jacka som han haft sedan Sundsvall brann. Lite sunkig men ändå fin. Han är ju min pappa! Han kommer alltid vara fin.

Det bästa med farsan är att han har ett STORT hjärta. Och han bryr sig om en. Jättemycket. Han ringer ofta och kommer o hälsar på så ofta han kan. Det är inga långa påhälsningar, det handlar om en kopp kaffe - sen sticker han igen men det är sådan han är. Han gillar att sitta hemma med sin fjärris. Då får han göra det tycker jag.

Jag har alltid varit stolt över min trailer-farsa. Jag tycker han är cool.

Morsan då. Fortfarande sådär fräsch. Det har hon alltid varit. Ung och fräsch. Det är morsan jag och syrran ärvt HUMÖRET ifrån. Rivjärnshumöret.

Vi tre är så jävla lika. På olika sätt.

Mamma har också ett fantastiskt stort hjärta. Men har inte alla mammor det, egentligen? Alla mammor värnar väl över sina barn mer än något annat? Det är väl så det skall vara?!


Vad jag vill säga med detta inlägg är att jag tycker det är så himla sorgligt att vi alla bor på olika håll :(

Jag önskar så att jag hade de här människorna mycket närmare. Att jag en tisdag kväll kunde smita över till syrran, dricka en kopp te o babbla, sen gå hem o knyta sig. Eller att vi spontant kunde styra upp en storfrukost tillsammans, bara så där.

Jag önskar att jag kunde smita över till morsan en fredag kväll, ta några glas vin o tjöta lite.


Nåväl. Man får vara glad för det lilla :) De är alla i livet, de är alla friska och jag får faktiskt träffa dem flera ggr per år. Det finns de som inte har sin familj kvar. De finns de som har sin familj på andra sidan jordklotet.

Jag vill säga LÄGG NER till alla jävla "hej-jag-skall-bli-vältränad-för-det-bestämde-jag-mig-för-fyrtioelfte-gången-klockan-00:00-på-nyårsafton"-ludren.

Kan det inte öppna ett gym för just sådana här pajjasar? Ett gym som endast är öppet från 1 januari till den sista februari.

Där de kan ha sina egna pass så de kan tjoa och tjimma, köra egna Bruce Lee-effekter och där de inte stör oss andra seriösa. Där de kan vara fula och fläbbiga tillsammans som en enda stor äcklig klump med lowlifes.

Det tycker jag vore en bra grej.

Där kan vi även stoppa in de där brudarna som bara går till gymmet för att spegla sig, pluta med munnen o visa upp sina sillisar för varandra!

Ja! Vilken bra idé!

Nej, jag är inte sotis på de där övermejkade sillisbrudarna. Inte alls faktiskt. Jag är bara förundrad. Är inte den typen av kvinnoideal omodern? Är oproportionerliga kroppar inte passé?

Klockan sju imorse stod en sådan på löpbandet bredvid mig. Hon var endast iklädd i tajts och... sport-BH. Chockrosa sport-BH. Det enda hon var ute efter var att se så snygg ut som möjligt, ty det var spegeln framför henne som var hennes fulla fokus. Pluuuuut med läpparna, ansiktet i olika vinklar. Intensiv blick. På sig själv. Håret i en perfekt uppsättning.

Undra hur tidigt hon gick upp för att bli så fin till gymmet?


Tvi fan.