Fredag kväll.
I stugorna sitter nu familjerna i sina soffor mätta efter tacos och popcorn. De vuxna sitter lite rödmosiga av vinet, barnen är övertrötta men sockerstimmade av all läsk.
Någon kanske har lagt sig redan. Men på fredagar får alla sitta uppe så sent de vill... oskrivna regler.
Jag ligger i sängen och det enda jag hör är mina egna andetag. Och en och annan tanke som gnager. Ibland bryts det av från magen som knorrar. Ensam. Uttråkad. Lite dyster helt ärligt.
En trave filmer, höstrusk och göra-vad-du-vill-i-en-hel-helg är mångas rosaskimrande dröm (har även varit min) och här ligger jag o neggar liksom.
Men det ääääär ju så tomt utan de där vaniljdoftande, überaktiva och söta små flickorna!!! Och den där skäggiga killen med de fina armarna som annars alltid tar hand om den stackars trasiga själen till sambo varannan fredag - han roar sig på annat håll och det är ju underbart. Berlin ska vara fint har jag hört. Men jag saknar honom också.
Tur jag iaf har de små varma, ulliga och gosiga lejongrynen som värmt mig hela kvällen.
Imorgon blir det långprommis med en härlig tjej följt av äppelpajsdejt med Jama. En mil i spåret ska jag också hinna med. Samt de två smetiga filmerna jag inte hunnit se. Basta ska jag också göra.
Nä, det kanske inte är så synd om mig :)
Som de flesta vet så har jag och mina arbetskompisar slagit ihop ett band. Det visade sig att flera av oss var gamla replokalsnötare och som farinsockret på Irish Coffeen så hade vi alla färdigheter på flera olika instrument.
Fantastiskt är detta. Vi repar varje vecka, i en härligt öldoftande och smutsig replokal på Malmskillnadsgatan. Bara några minuters gångväg från jobbet.
Jag och en tjej till sjunger. Sedan har vi basist, 2 st gitarrister, en på klaviatur och en batterist. Precis perfekt.
En lätt överdriven bild skulle man kunna säga (ren fejk också, jag fejksjöng medan basisten fotade).
Hur som helst. Det jag vill komma till i detta inlägg är att basisten o jag har blivit rätt tajta. Vi hänger ganska mycket och hon är en mystisk, märklig men fantastisk människa från Norrlandsskogarna.
En dag frågade hon mig om jag kunde skriva texter.
Asså, i ungdomens dagar skrev man ju travvis med texter och drömde om att bli popstjärna liksom... men i min vuxna ålder - inte en rad.
Men jag tror ju på mig själv så jag lovade att göra ett försök.
Dagen efter, sen eftermiddag, stod jag på perrongen. En slinga dök upp i huvudet och inom tio minuter hade jag en hel låt, med verser, refränger och t om brygga. Messade basisten texten varpå hon trodde jag skämtade :)
När jag är hemma ca 35 minuter senare så får jag ett mess tillbaka. Mina ord var tonsatta!
Och låten är JÄTTEVACKER. JÄTTEJÄTTEJÄTTEVACKER!
Fatta hur stort detta är?
Det kommer ta år o dagar att fila på den förstås. Men om den är så bra redan, hur bra kan den då inte bli?
Det krävs så lite för att göra en människa glad.
På mitt jobb har vi sk arbetsgrupper för varje tung kund. Jag är med i flera. Förra veckan var projektledaren på semester och det gjordes en del stora, tunga och allvarliga grejer med en av våra stora kunder. Jag drog lite i trådar och allt flöt på jävligt bra.
I slutet av veckan skickade en kollega till mig ut ett mail till alla i arbetsgruppen och jag citerar:
"Lite stökig vecka för X med byte av X och X på semester. Bra jobbat alla, framför allt Fru P som gjort ett grymt jobb som projektledare!"
En annan i arbetsgruppen svarade med reply to all:
"Fru P är ett av naven som får allt att rulla utan gnissel!"
Ja, jag blev extremt glad och stolt över mig själv.
Igår kväll när jag satt i soffan framför tv:n så fick jag ett sms huxflux från en snubbe på jobbet:
"Fru P, du är världens bästa kollega, bara så du vet!"
VA??!!! Vad enkelt det är att bjussa på en sådan grej egentligen. Och vad det lilla meddelandet gör MYCKET. Jag är numera en decimeter längre och går med huvudet högt.
Undra förresten om det är någon som över huvud taget läser min blogg längre?
