pendelilska

Jag har alltid varit en, enligt mig, okomplicerad människa med gott humör och sunt förnuft. Jag har klarat mig från strul och vad som än hänt mig genom alla år så har jag rest mig upp igen. Jag kör ofta med den när jag känner mig deppig - "jag reser mig alltid upp". Så är det liksom.

Har haft världens, enligt mig, bästa uppväxt. Blivit uppfostrad av två kärleksfulla föräldrar. Jag har haft tydliga regler att följa genom barndomsåren men inga knäppa eller för stränga regler. Normala. Jag har brutit mot en herrans massa sådana och har fått allt från indragen veckopeng till utegångsförbud.

Minns inte riktigt om det funkade, men där kan kanske morsan flika in?

Mina föräldrar är ljuvliga varelser. Pappa var 29 när han fick mig. Han har alltid varit den lugna av dom två. Han har på sin höjd fnyst åt oss när vi varit busiga. Kindbenen sammanbitna och så det där fnyset från näsan. Då visste man - farsan e lite arg...

... i tonåren var jag överjävlig mot honom. Säkert bara för att han var så "snäll". Jag provocerade honom så hårt en gång vid middagen att han fick spelet o tryckte upp mig mot en garderob. Höjde handen o spände ögonen i mig. Jag minns att jag skrek "slåååååååååååååå inteeeeee jag kommer ringa poliiiiiisen!".

Självklart slog han inte. Men JÄVLAR I HELVETES HAVET va rädd jag var då. Sket säkert i brallan.

Annars har han bara fnyst som sagt. Jag minns många söndagar då vi satt o glodde på skidor ihop. Tyckte det var så mysigt. Eller när han väckte mig när det var dags för Tyson att fightas fyra på morgonen. Åh vad jag kommer ihåg det starkt.

Som ni vet så är han en gammal långtradarchaffis. Körde England. Det var så jävla ballt tyckte vi. Det skröt man lite om. Minnen från hans hytt i lastbilen har jag förstås också. Minnet av nybryggt kaffe, av countrymusik, av cigarettrök, av hur han o hans kollegor skämtade med varann när de träffades på terminaler lite här o där, av hur coolt det vara att vara "pappas flicka"på färjan över till England.

Pappa e en jävligt bra snubbe. Gör utsökt makaronipudding o härligt flottig spaghetti.

Han har varit en bra pappa.

O så morsan då. Hon var bara 20 när hon fick mig. Hon har ALLTID varit ung liksom. Jag har alltid varit lite sådär hemligt stolt över henne. I tidiga tonåren när allt e lite känsligt så var det inte alltid kul att föräldrarna var med en typ i plugget eller så men jag visste hela tiden att mina polare avgudade henne o tyckte hon var så UNG o MODERN. Det var ju såklart asballt att veta.

Hon har alltid hängt med, morsan!

Mamma har varit en liten karriärstjej. Jobbat, jobbat, jobbat. Men det tyckte jag också var lite ballt vill jag minnas. Att få följa med henne till jobbet o skriva skrivmaskin. Kolla in henne när hon hade diskussioner med sina kollegor, minns att de satt där o rökte som galningar o fimpade i orangea såna där askkoppar med en plopp i mitten.

Man kan säga att vi växte upp med rikskuponger, hamburgare, Findus fiskgratäng, pizza o annan snabbmat men när morsan lagar mat så är det GUDAGOTT! Hon gör världens, o nu är jag fan helt säker, godaste kroppkakor!!!!! Det är helt sjukt gott o jag längtar varje år!

När andra ungar önskade maträtter i hemmen på den tiden så blev det pizza eller Clock eller pannkakor. Jag o syrran skrek alltid efter kroppkakor!!

Vårt hem har alltid varit fyllt av skratt. Humor är något som både mamma o pappa verkligen har. TACK O LOV! Det har smittat av sig på mig o syrran. Hemmet har även varit fyllt av harmoni o kärlek. Även om både mamma o pappa jobbat mycket o varit borta mycket så har vi alltid varit trygga och älskade. Ingen tvekan. Sån där gränslös kärlek liksom, jag känner det så starkt.

VIsst har jag varit respektlös mot mina föräldrar, men det hör ju tonåren till, men jag vet att jag är väluppfostrad och kan skillnad på rätt och fel. Det är mina föräldrars förtjänst.

Jag har gett mig FAN på att behandla mina barn med samma respekt, kärlek, humor och glädje som mina föräldrar har.

Jag är så JÄVLA glad över att jag är den jag är och att jag har de jag har runt omkring mig.

Syrran liksom. Lilla jävla unge!! Hon var ÖVERALLT tyckte man. Liten o spenslig o mammas o pappas gullegris liksom. Jag tyckte hon sög när jag var liten. Men nu får man känna på vad ÄKTA syskonkärlek är. Maken till fin människa får man leta efter. Åh vad glad jag är att jag har en liten lillasyster som alltid finns vid ens sida. Tänk att hon fortfarande tycker att jag duger trots att jag puttat henne ner för trappor och trots att jag satt en kökskniv mot strupen på henne...

Jag är nöjd med mitt liv. Faktiskt.

Faktiskt skriver jag för att... ja ni vet... det kanske inte är klockrent att skriva att man är nöjd med livet när man genomgår det vi gör just nu men när jag tänker efter lite djupare och hur livet skall se ut så har jag ju facit i hand!! Jag behöver bara titta tillbaka på hur jag hade det som barn.


Mom and Dad for presidents!!!
And li'l sis for.. öhh... vice president!

Fy fan va ni e grymma!!