Tragiskt.
Det finns en liten kille i Äldstas klass som förlorade sin mamma för några år sedan. Det har jag vetat länge då Äldsta en gång berättade det för mig.
"Mamma, XXX har ingen mamma för hon är död" sade hon en kväll för ett bra tag sedan. Ni minns kanske att jag berättade om det? När jag blev helt förstörd över den nyheten så sa hon "men han e inte ledsen för han har en ny mamma".
Det är så härligt med barn för de ser livet som ganska enkelt o glatt.
Igår fick jag höra hela historien. Jag har hela tiden gått omkring o trott att hon var dödsjuk länge o att det var så hon gick bort men nä...
Äldstas kompis mamma var här hemma igår kväll o hämtade sin ena dotter. Vi pratade en bra stund om våra separationer, om våra barns utveckling och det var så skönt att prata med någon som varit i PRECIS samma situation som jag. Med barn i samma åldrar.
Hur som helst så kom vi senare in på den här killen. Det visar sig att hon kände hans mamma. Att de var kompisar! Hon minns beskedet som om det var igår. De skulle ha setts den dagen men den där tjejen dök aldrig upp... senare på kvällen ringde hennes man.
- Hej XXX. Sitter du ner?
- Nej men jag sätter mig nu.
Så började samtalet o han berättade att hon dött. Bara så där. Huxflux. Pang bom. Och för att göra historien ännu sorgligare så fick jag igår veta att hon väntade barn! Hon var i 18:e veckan!!!
FATTA!!!
Så pappan förlorade inte bara sin stora kärlek utan även ett ofött barn. Han såg aldrig barnet men fick hand- och fotavtryck till minne. Så jävla hemskt allting.
Den här pappan är en av de trevligaste o gladaste föräldrarna uppe på dagis/skolan. Det lyser om hans ögon när han morsar på en. Man blir liksom glad av att se hans ansikte. FULLT AV LIV!!! Nu är han ihop med en tjej som har en son på Fröken Mittens dagis. Och tillsammans har de en liten bebis.
Livet är bra märkligt.
Hur kan man liksom gå vidare när man varit med om något så tragiskt? Det är fantastiskt att man gör det!
Ryser, känner sorg och glädje samtidigt som jag läser detta.
Vad livet är skört, egentligen. Såna här saker får en att tänka efter, att uppskatta livet mera.
Mannen har en bekant som förlorade sin fru och sina två barn i tsunamin. Nu har han ny familj...
Han har sagt att han fick liksom bestämma sig för att leva vidare.
Hej A, jo man får inse att varje dag är värdefull. Såg programmet "Himmelen kan vänta" härom dagen också o fick där också känna av att man har det jäkligt bra. Man får vara så nöjd för varje dag man får leva, att man har friska barn o både föräldrar o syskon vid liv. Oj oj man blir nästan religiös.
Det är det livet handlar om,vi har en sån stark överlevnadsinstinkt så trots att man bryter ihop förkrossad oavsett vad som skett en i livet så reser vi oss (oftast) och går vidare,det e det som är så bra m livet att det just går vidare...
Det e bara att gå till en själv och vad man upplevt,just i stunden tror man att man aldrig ska komma ut på andra sidan när man är på andra sidan är det skönt att blicka bakåt o se att det gått bra...
Oavsett tragedi så rullar livet på,och det är väl fint att kunna se att människan inte ger upp.
Kram gumman
Fan vad vis du verkar vara Garbo!
Det är ju så att man klarar mer än man tror, och som sagt sköter ju lixom naturen det hela med hjälp av instinkt.
Sen är det säkert individuellt, en del klarar mer än andra, eller en del påverkas mer än andra kanske man ska säga.
Det finns ju dom som INTE orkar även efter mindre motgångar, och det är ju OK det med.
Om man försöker foka på just nu, och ha en liten rädsla och insikt över att man egentligen kan mista allt om ett litet tag blir man säkert en lyckligare människa, men det är ju så svårt att ha den insikten. Man tar ju saker för givna, och man ska "fixa det där i morgon".
Det kan ju vara så att det är man själv som går o dör, och då är det ju absolut över, ingen mer händer!
Inte undra på att folk tatuerar in carpe diem på kroppen!
Jag tycker även det är viktigt att ha kvar sina "ärr", det är ärren man lär sig något av, inte medaljerna, den där levnadsglada pappa tittar nog på sina ärr då och då, och de kanske är just dom som får honom att orka gå vidare och fokusera på det som han har kvar.....
Precis Anders Ingvar,visst e det så att ärren skapar livsvis-heten/helheten runt en människa,en människa som aldrig har gått igenom tråkigheter i livet är mindre rustad när det går utför.
Livet är upp o ner i perioder och vissa människor får gå igenom mera än andra,mycket orättvist kan tyckas men jag ser det efter att ha vandrat stunder i snåriga dalgångar(personligen)oxå som erfarenheter som man kan dela med andra människor...
(då när man befinner sig där önskar man ingen att få må så men i efterhand är det nått man inte velat vara utan)
Det är oxå viktigt att ha människor som man kan dela både glädje samt sorg med runt sig i livet,kanske det är så att man får sålla ibland,just när det gungar brukar det visa sig vilka som står med en...
Det du skrev om pappan ovan känns som mitt i prick,just därför lyser han av livet han vet vad livet kan bestå av,både glädje samt sorg...
Du e oxå en mycket klok människa :)
Grattis fru P
vad dog hon av??
Oj va mycket klokt o vackert :-)
Tack alla fina människor. Ni vet va livet handlar om!
Lillasyster, ingen vet varför hon dog ju. Hon bara dog. Platt fall. Boom crash.
Ja det där är så otroligt tragiskt. Jag har hela tiden vetat vad som hände. Minns det så väl för det var samma år som J föddes, han var bara några månader när jag fick veta. Jag kände henne inte men hon gick på högstadiet samtidigt som mig.
Den pappan är störtskön. Vi gick samma "föräldrarutbildning" här i höstas, du vet den där cope-utb. Men däremot så har han o hans nya tjej inte en bebis. Men det kanske är så att de väntar smått då förstås? Vore ju roligt.
Livet kan verkligen ta en snabb vändning. Bra att tänka på sånt ibland.
Kram
Har sett den där nya tjejen med bebis flera gånger när hon hämtat pojken men det kanske bara var ett lån :-)
Hur som helst, han e så mysig den där pappan o jag blir alldeles varm när jag ser honom o tänker på vad han gått igenom.
Sonen, som går i Äldstas klass, är också supermysig.
Det är pappan (you know who) och hans tjejs bebis. Såg dem på centrum för ett tag sen.
Haha, shit va man har koll på allt o alla liksom ;)
Vackra ord och tankar!
Frågan är bara om man säger lite vackra saker och fina ord om situationen varit omvänd.
Om det var pappan som dog "pang-bom" (dock ej gravid) och mamman blev ensam med barnen och träffar en ny..säger man att det är underbart att det lyser i hennes ögon för att hon träffat en ny? Hur känner man inför ex Pigge som förlorade fru och barn i Tsunamin och träffade en ny fru och skaffade barn med, hur hade vi sagt om det var Hon som förlorat familjen i Tsunamin, träffat en ny, skaffat "nya" barn och tagit med familjen till Thailand.
Resonerar vi lika i dessa situationen som faktiskt är lika tragiska även om det är en kvinna eller man?
En fråga jag ställer mig rätt ofta på jobbet.....
Ja det finns många människor som har gått igenom vidriga saker i livet men ändå visar en enorm styrka och livsglädje som man måste beundra även om man förstås måste inse att de har det tufft ofta också.
Jag tänker ofta på Pigge Werkelin som förlorade sin livskamrat och två söner o det går bara inte att föreställa sig nåt liknande det han har fått gått igenom.
Jag hoppas verkligen inte att min bror framöver ska få gå igenom nåt liknande då min 15-åriga brorsdotter Olivia nu går en oviss kamp mot leukemi och eftersom hon blir glad över att få läsare som besöker hennes blogg så ger jag adressen här ifall någon vill kika in. http://prinzesslia.blogg.se/
Ha det bra Fru P!
Fisen, jag hoppas o tror att det inte spelar någon roll om det är en man eller kvinna?! Det vore vidrigt annars. Livet måste gå vidare vare sig sig man har pillesnopp eller inte :-)
Mattias, åååhhhhhh. Det är allt jag får fram. Håller alla tummarna jag har! Hårt!
Bra skivit!!
Åh... läser här och blir alldeles varm & kall i kroppen.
Varm av att läsa om allas fina kommentarer och förstå att vissa människor är så fina invändigt, kall när jag vet vad som kan hända.
Jag tittade oxå på himlen kan vänta, och blev varm av att han hittat kärleken igen...även om han gått igenom det värsta man kan tänka sig!
Hmm... det är en instinkt. Nåt som tar över i kroppen och som gör att vi bara fortsätter orka kliva upp på morgonen, stoppa nåt i munnen och tänka på saker som kanske ska hända nästa dag. Sen som Anders Ingvar skriver så tror jag att när tiden får gå, och man börjar ett "nytt" liv eller lever vidare så tittar man på sina "ärr" ibland. Man minns och man bär med sig den människan för resten av sitt liv.
Själv har jag läst en del bloggar som är väldigt jobbiga att följa, rent känslomässigt. Det är bloggar som handlar om livet och döden, när nån är sjuk och kanske inte har den ynnesten att varje dag få vakna i en frisk kropp som så självklart tar mig upp ur sängen, som så självklart bär min kropp till duschen, som så självklart låter mig använda händerna för att tvätta mitt eget hår. Som så självklart gör att jag kan forma min mun till vackra ord att säga till mina barn, som så självklart ger mig möjlighet att omfamna han jag älskar och säga att jag gör det. Efter att jag läst några av dessa bloggar är det som en ny värld öppnat sig för mig. Jag har kommit "nära" döden på något sätt och nära nåt som påminner mig om hur sårbara vi är och hur GLAD jag ska vara så länge jag är frisk. Man brukar säga just dom orden.... "Man ska vara glad att man är frisk", men menar man det?? Inte förrän nu när jag nuddat vid det här så har jag verkligen försökt att vara glad för det jag har. För det jag KAN göra. Att påminna mig om att mitt liv ju är helt fantastiskt...
Jag är så glad att jag kommit dit, att jag försöker lära mig själv just det här. Att vara tacksam och glad över mig, mitt liv och dom jag älskar! Det är fint, det är fint som fan när man börjar nudda vid det. Det ger en otroligt mycket.
Oj... nu såsa jag iväg totalt och började nästan tala i tungor men jag mena allt jag sa.
O så gillar jag dig fru P! Puss
Ninis, som vanligt så härliga kommentarer från dig. Tack.
