pendelilska

Alla ni som läser min blogg känner inte till mina barn. Äldsta är en mycket speciell liten flicka och det är henne detta inlägg kommer att handla om.



Äldsta skall fylla sex år i september och som många vet är sexårsåldern lite av en minipubertet. Det pendlar mellan svart o vitt hela tiden. Gråter hon inte så skrattar hon. Inget mellanting. Hon blir arg som ett bi för ingenting. Det kan vara att en ärta ligger fel på tallriken så blir det världens liv.

Egentligen är Äldsta världens mjukaste, lugnaste o finaste tjej. Hon är skör rakt igenom o har alltid varit en mycket känsligt tjej. Inte bara detta. Hon är även otroligt smart. Nästan läskigt smart ibland. Hon har kunnat skriva, läsa o räkna länge nu. Hon löser liksom KORSORD!!!

Till skillnad från sin mor är hon lite av en matimatiker också. Hon älskar att få klura ut tal. Plus eller minus. Spelar ingen roll. Den ådran måste hon fått av sin far för inte fan kommer den från mig.

Äldsta är otroligt kreativ o ritar fantastiskt fina teckningar. Hon sjunger jättebra o kan alla texter i världen. Thats my girl. Jag kommer bli en sån där jobbig morsa som kommer anmäla henne till Adolf Fredrik o andra musikskolor. Jag kommer säkerligen pusha henne till att söka till Idol o sånt också.

Nåväl.

Känslig är hon. Som fan. Idag är hon o hälsar på en kompis. Hennes kompis har en pool. Jag packade ner baddräkt o handduk i ryggan.

- Men mammaaaa, jag tror inte jag kommer vilja bada...
- Varför inte det?
- Vill bara inte.
- Men skall jag packa ner simpuffarna också då?
- SIMPUFFAR????? MEHH???!!!! Det är ju LARVIGT!

Redan nu börjar de bry sig om vad som anses larvigt eller inte.

Simpuffar är larvigt.

Härom veckan visade hon oss sitt långfinger o berättade vad det betydde.
Självklart ville vi veta var i herrans namn hon fått det ifrån.

- En kille på gympan visade mig det en gång...
- Va?? Vadå visade? Sa han "fuck you" till dig eller?
- NEJ NEJ! Han visade bara o berättade vad det betydde.
- Så han sa det inte ÅT dig då?
- Men mammaaaaaaa... jag vill inte prata om det här mer!!!

Så kom lite tårar o hon sprang in i sitt rum.

Hon börjar alltså redan skydda kompisar om de är dumma. Allt för att inte mamma eller pappa skall ställa till med något.


Lilla lilla gumman.

Undra vad som försigår där uppe i kolan.


Ibland känns det som att hon funderar så mycket men vill inte berätta. Det känns så himla sorgligt.
Så fort jag sträcker ut en hand o vill prata lite så går hon undan o tycker jag är "tjatig" eller "jobbig".

Jag vill så gärna vara den hon vänder sig till om hon undrar över något eller är ledsen över något.
Eller är glad över något för all del.