pendelilska

Det krävs ibland så lite för att få en att bli så där mysglad i hela kroppen. Jag är en ganska hetsig person som lackar ur för ingenting och det är ganska tufft att ha det så. Det är ganska jobbigt och jag jobbar jämt och ständigt med mig själv för att försöka chilla istället för att brusa upp.

Men så kommer de där små stunderna som gör att hela kroppen och hela själen slappnar av och njuter. En känsla av total harmoni.


• Känslan av att sitta tätt ihopkurad i soffan med mina tjejer.

Igår satt vi, alla tjejerna framför Kalle & Chokladfabriken och då frös jag tiden en stund. Tittade åt höger och åt vänster. Studerade hur de små satt med stora ögon djupt fokuserade på filmen. Jag lade handen på Lilla Hons lår och det bara STRÅLANDE värme och kärlek mellan hud och hud. Underbar känsla.


• Känslan efter ett hårt träningspass.

Ibland känner man inte alls upplagd. Man känner sig för trött och orkeslös. Men så har man ändå det där "jävlaranammat" som gör att man ger sig ut ändå. Oavsett väder. Det kan handla om en nia i löpardojjorna eller om en timme med Tepp framför spegeln. Och känslan efteråt är oslagbar.


• Känslan av ett skönt flow på jobbet.

Jag har världens bästa jobb. Och världens bästa kollegor. Och världens bästa chef. Dessa människor är så jävla ödmjuka, roliga och fantastiska. Jag skulle kunna städa toaletter, bara jag hade dessa runt omkring mig. Vissa dagar vaknar man på fel sida, man är sjukt trött och man tycker att livet suger. Varannan fredag t ex, när jag lämnat flickorna - då mår jag inte så bra. Men så kommer man till jobbet och allt känns plötsligt så mycket bättre.
De dagar man dessutom har grymt flow är ju helt fantastiska. Man får så mycket ENERGI av att jobba!!!


• Känslan av ett par nya Martens.

Låter ytligt och fånigt men det är något visst med de där kängorna. Vilken modell det än är.


• Känslan av att upptäcka ny musik. Eller känslan av att lyssna på någon gammal nostalgilåt.

Känlsan är ungefär densamma oavsett vilket av ovan det är. Att lyckas hitta en låt som får kroppshåret att resa sig, att försvinna in i en rosaskimrande värld. Samma sak om man lyckas hitta en låt som man kanske glömt bort lite och så infinner sig den där känslan av AHAAAAAAAAA deeeeen!!! Underbart. Tänk vad musik är värt mycket!


• Känslan av att lägga sig nyduschad i en säng bäddad med rena lakan.

Ja, det håller alla med mig om. Det vet jag. Svårslaget är det dessutom om det är hemma hos mamma där lakanen är manglade och doftar mamma.


• Känslan av att utsoven (händer tyvärr alltför sällan) dricka en kopp kaffe och läsa DN efter en lång frukost.

Det är hög mysfaktor på det. Jag älskar kaffe. Och jag älskar DN. Punkt.


• Känslan i kroppen efter en hel dag utförsåkning.

Det var inte igår den känslan infann sig skall jag säga... men gud vad härligt det är. Helt matt i kroppen, kramp i låren och solkyssta kinder lägger man sig efter en dusch i soffan med en whisky. Det är fan inte dumt.



Små små enkla ting. Värda hur mycket som helst egentligen.

Det ordet tycker jag är jätteläskigt. JÄTTELÄSKIGT. Var tredje år kommer en sådan där kallelse och varje gång blir det harhjärta och jag ser mitt liv passera revy.

För några veckor sedan gjorde jag den senaste provtagningen och igår kom Kuvertet. Med stort K. Jag brukar dra på det och inte öppna på en gång... men igår var sambon hemma så jag övergav själva öppningen till honom och gick iväg o plockade upp jackor i hallen.

Väntade mig ett "kom och sätt dig ner en stund lilla gumman" men istället kom högläsning "Ditt cellprov var normalt! Vi har nu bedömt det prov som du nyligen tog vid den gynekologiska cellprovskontrollen. Ditt prov var helt normalt."

Gjorde en liten piruett och drämde av en high five med sambon.

PUUUUUUHHHH. Skönt. Skönt som fan.


Så. Summa summarum: Bästa betyg på hälsokontrollen √. Bästa betyg hos neurologen √. Bästa betyg hos cytologiska laboratoriet √.

Fru P är inte så skröplig mao :)

Fokus = tänka på ovan ganska ofta!


Men jag är ju Fröken Nojjig så det lär inte lyckas särskilt bra - men jag skall försöka åtminstone.


Apropå nojjig. Hela förmiddagen försökte jag få tag i min gamla pappa som alltid annars brukar svara i telefonen när man ringer... utan resultat. Jag blev SJUKT nojjig och ringde hundrafyrtiotusen ggr både till hemtelefonen och till mobilen. Ringde syrran o nojjade mig lite. Slängde ut ett litet "nojj" på Facebook.

Gick en lunchpromenad och kunde inte tänka på annat. Jag såg mig själv låsa upp hans dörr o hitta honom på golvet. Jag såg mig själv på begravningen. Jag vet... jag är helt sjuk i huvudet.

Efter promenixen ringde jag igen och då svarade han :) Han hade glömt telefonen hemma när han var ute på sopplunch med sina polare :)



/Miss Weird

Jag tjötar som fan om Ola Salo - jag vet! Men han förtjänar detta. Ola kan vara en av våra bästa musiker, en av våra bästa sångare. Genom tiderna!

Om någon vill göra mig jävligt glad så skall man ge mig en biljett till "Jesus Christ Superstar".

Det var allt jag hade att säga idag.

Igår blev det äntligen av. Det som vi längtat efter sedan innan jul... Sveriges Radios Symfoniorkester tillsammans med kör från Stockholms Musikgymnasium och så den där Ola Salo ni vet.



Orkestern hann knappt börja förrän tårar fyllde ögonen och håret reste sig över hela kroppen. Det var från början till slut en RELIGIÖS upplevelse och det djup i musiken man kan finna i klassisk musik med en riktig symfoniorkester går inte att finna på annat håll.

Och in kommer denna man. Sänd från Gud fader allsmäktige. Kan man tro. Han är inte bara bedårande vacker... han har ett scenspråk som ingen annan, han har en röst som fyller upp ens hjärta med total värme och kärlek och så är han fantastiskt charmig och rolig.

Han är liksom perfekt.

Nobody's perfect - bullshit. Ola Salo är perfekt. Eller? Jag menar, vad kan vara fel på honom? Dålig morgonandedräkt? Slänger han kalsipperna på golvet? Är han elak?

Nä. Inte Ola.

Tillbaka till konserten. Som jag öppnade med - från början till slut var det magi. Man liksom förflyttades till en helt annan värld. En sagovärld.

Han framförde inte bara sina egna fantastiskt egenskrivna låtar (Calleth You - Cometh I, Worrying Kind, Breaking up with God, Stay with me, ...) utan man fick även höra honom tolka Bowie, Patti Smith (People have the power - VILKEN JÄVLA DÄNGA), Elvis Costello mfl.

Jag hade ingen aning om det innan konserten, men Ola Salo har alltså komponerat egna klassiska stycken!!! Från det att ha var 17 år!!! Vi fick höra några stycken som orkestern, kören och en tjej vid namn Sofia Niklasson framförde.

Heeeelt otroligt vackert. Va fan liksom?! Inte kan väl vem som helst skapa klassiska verk på det där sättet hur som helst? Jag trodde det bara var perukklädda män från 1700-talet som kunde så'nt...

... men ack så fel jag hade. Ola Salo kan också. Och det med besked.

Bäst igår kväll var "Stay with me". Det var som att viklöst sväva omkring i en rödrosa glittrig rymd. Obeskrivbart vackert. Helt otroligt.

Konserten avslutades med Patti Smith's "People have the power" och då lyftes taket en aning. Det var så jäkla mäktigt och violinisterna fick jobba arslet av sig :)

Han körade exakt samma version på Polarpris-scenen - kolla här:
http://www.youtube.com/watch?v=0WMDpQfsWxU


Till sist, Berwaldhallen och Sveriges Radios Symfoniorkester är något alla borde uppleva...

... och...

...Ola Salo, det finns ingen som du ♥