Viktig jävla skit!
Förresten, jag är tillbaka nu på studs. Bara för ett snabbt, men ytterst viktigt inlägg...
Jag kommer kämpa mig blodig om det så behövs. Försöker få alla jag känner att bli månadsgivare. Det behöver inte svida i plånboken, många bäckar små ni vet.
Jag är så sjukt rädd för den här hemska sjukdomen. Jag önskar så att alla drabbade kunde räddas!
Sedan 1951 har överlevnaden i cancersjukdomar fördubblats!! Det är ju såååå härligt. Detta med hjälp av forskning. Och ännu bättre ska/måste det bli! Det är i Sverige ca 55 000 personer per år som drabbas av sjukdomen!! Lika många män som kvinnor. Risken att få en cancersjukdom före 65 års ålder är 14,1 procent för män och 16,3 procent för kvinnor. Under de två senaste decennierna har antalet cancerfall ökat med i genomsnitt 2 procent för män och 1,4 procent för kvinnor.
1 av 3 får cancer. Men alla drabbas.
Kom igen nu va fan.
Jaaa jag lever!
Har bara varit lite bizzy having a semester :)
Är snart tillbaka.
Bortskämd?
Ett ämne som diskuterats en del sista tiden är bortskämdhet. Ordet "bortskämd" har ju en negativ klang. Kanske är det för att det egentligen ÄR ett negativt ord? Bortskämd, bortklemad, klemig, ouppfostrad, divig... Ordet och dess synonymer.
Jag vill inte riktigt köpa det rakt av. Bortskämd är för mig inget dåligt. Kan man inte vara bortskämd på olika sätt? För mig är inte bortskämdhet detsamma som dålig uppfostran.
Många får ju för sig att bortskämda barn blir odrägliga och kommer ha svårigheter att ta hand om sig själva. För mig är inte det riktigt sanningen.
Jag var ganska bortskämd när jag var liten. Och är det fortfarande. Men jag är inte odräglig för det?! Jag uppskattar saker, mer än många andra. Jag tror att jag även är bra på att visa uppskattning. Jag kan föra mig. Jag kan bete mig. Trots att jag är "bortskämd".
Om man har förutsättningar, om man har möjlighet att skämma bort sina barn. Varför skall man då inte göra det? Varför skall man dra in på presenter och upplevelser om man inte måste?
Apropå det så fyllde jag ju år igår. Jag fick jättefina presenter. Och jag uppskattar varenda en av dem. Jag blev bortskämd i form av god mat, både till lunch och till middag. Jag blev bortskämd i form av kramar och gratulationer.
Så länge jag kan så vill jag skämma bort mina barn. Hur känner DU?
39
Jahaja. Idag är det min födelsedag. 39 år...
... VAD ÄR DET FÖR JÄVLA TRAMS?????
Hur hann jag med att bli 39 år?
Jag har, som de flesta vet, stans åldersnoja och får lätt (eller snarare svår) panik över att bli äldre. Från 30 och framåt har det känts jobbigt varje år att fylla år. Förjävla sorgligt att det är så.
Jag får väl börja prata med någon tant igen. Eller nå't.
Grattis mig själv på 39-årsdagen. Verkligen skoj hördu du. Nästa år blir det storkalas.
Over and out.
Ni känner inte mig...
... tror jag?
Kan inte låta bli att le. Trots att jag borde vara upprörd?! Tänkte på de kommentarer jag fått på några av mina inlägg. Från människor som antingen inte säger sitt riktiga namn (och känner mig) eller från heeeelt okända människor som jag aldrig träffat.
Oavsett vilket så undrar jag hur jag uppfattas här på bloggen?
Ett inlägg skrev jag när jag mådde dåligt. Ett kryptiskt inlägg som jag skrev för att få ur mig lite men som kodades om lite för att "små kastruller också har öron". Då fick jag besök av en "Anton" som tolkade mina förkortningar på ett alldeles übercharmigt sätt. Antingen så fokade "han" på att trampa lite extra på den som redan ligger eller så står det inte rätt till uppe i kolan.
Ett annat inlägg handlade om Gekås. Min fantastiska Ullareds-resa med Äldsta mfl. Där jag skrev hur jag tidigare ratat stället och hade tokiga föreställningar om vilket klientel som hängde där. Jag åkte dit och erkände att jag kommer åka igen i framtiden. Fick besök av en "Anna" som lämnat ett sammetslent avtryck.
Tror så här... att om man verkligen känner mig. Alltså verkligen. Då vet man att jag är en jävel på att snacka. Och att jag, liksom min farsa (skyller på honom :)), knyter näven i fickan. Det må hända vara ett mindre trevligt drag hos mig men jag är för det mesta benägen att ändra på mina åsikter om motsatsen bevisats.
Man vet också att jag slänger mig med ironi väldigt ofta. För kreti och pleti kan detta förstås missförstås och låta jävligt illa... men åter igen, för de som verkligen känner mig så kan de läsa av att det är ironi.
Ja, jag ler fortfarande. Är det inte lite halvgulligt ändå, att människor som inte gillar det jag skriver ändå lägger ner energi o kommenterar?
Hörs då.
