Minipubertet.
Hatar det ordet. För, vad betyder det egentligen? Att man är liten o går igenom en pubertet som egentligen inte är en pubertet? Eller att man genomgår något som kan liknas vid pubertet? Tycker det är lite luddigt även om det egentligen beskriver hur det är?!
Denna dag är inte den bästa dagen i mitt liv. Jag mår jättedåligt inne i hjärtat. Jag och Äldsta är i luven på varandra hela tiden och det tar slut på mig. Det enda jag bryr mig om är att hon skall må bra och vara lycklig men vad jag än gör så blir det fel. Hon hatar mig!
Eller... jag vet ju att hon inte hatar mig... men jag är i alla fall inte hennes bästis just nu kan jag lova.
Hon har börjat svära också. Jag blir tokig. Det låter SÅ illa när små barn svär och i mitt hem är det STRIKT förbjudet att svära om man är yngre än 34 år. Nästan dödsstraff.
- Men vaddååååå du svär ju, klart att barnen också gör det då.
NEJ SÅ ÄR DET FAN INTE. Oooops. Svordom. Grejen är att barn VET att man inte får svära. Äldsta gör det BARA när hon vet att det tar som bäst. När morsan e lite känslig o trött. Då kommer det.
Jag blir galen o skäller.
Härom kvällen satt vi en decimeter från varann i sängen o SKREK. Näsa mot näsa. Vi satt o skrek i kanske 30 minuter. Sen kom tårarna. Först från henne. Sen från mig.
- Här kan man ju inte vara! Brister hon ut o går ut ur rummet.
Jag = chockad. Hur lät det? En sex (snart sju) åring kan inte säga så? Med vuxen röst. Usch! Jag lipar vidare o efter en stund kommer hon in o säger förlåt. Kramas hårt o gråter lite till.
Jag förklarar att detta är typiskt tjejer. Mammor o döttrar gör så här. Skriker åt varandra. Det är bara för att vi är så lika varandra. Förklarar att jag o mormor höll på så jämt o då log hon.
Imorse slog det till igen. Hon är otroligt trögväckt och det tar TID att få henne ur sängen. Jag är alltid stressad på mornarna för att jag har ett tåg att passa. Så tillslut blir jag lite irriterad o skäller lite. Då hör jag "fuck" från sängen.
Det välkända älgbrölet kommer fram.
- VAD SA DU????????????
- Jag sa inte till dig.
- Det spelar ingen roll, det där vill jag ALDRIG MER HÖRA!!!!!
Vi var osams hela morgonen. Hon ville inte krama mig på skolan. Hon ville inte vinka. Vi skiljdes åt som ovänner o nu träffar jag inte henne på en vecka. Så sorgligt.
Min fina flicka.
Vill att hon ska veta att jag älskar henne o inget annat. ÅHHHHHH hoppas hon vet det.
Nu ringer jag hem.
Det är klart att hon vet att du älskar henne! Hon har redan glömt att ni var ovänner i morse och längtar ihjäl sig. Tror dessvärre att "minipuberteten" bara är ett taskigt genrep inför vad som kommas skall när den kommer på riktigt. Sen tar du det x 3 innan du kan pusta ut :)
Förstår att det måste vara tufft och ska sluta gnälla över att Max blir rasande på sitt lite gulliga sätt när han t ex inte får slänga ned fjärrkontrollen i toaletten eller nåt.
Har inga bra råd att ge förutom att jag säkert tror du gör ett kanonjobb och är en omtyckt mamma oavsett. Kämpa på!
Pendlis..
Gå på biblan och låna en bok om barns utveckling... Läs den själv och läs den tillsammans med din teen to bee..
Det är så skönt att få grepp om vad som händer både fysiskt och psykiskt med de små liven..
I den åldern som din äldsta är i så har de sin första hormonanstormning.. Hajja.. PMS-light!
Och ni ligger i skilsmässa.. Och idag skulle ni skiljas åt.. Klart som fan ungen ska testa dig..
Hämnden är ljuv ju.. Du "lämnar" ju henne (ur hennes perspektiv)... Hur bra du/Jeppe än gör detta så påverkar det barnen... Ett av mina barn trodde att jag inte ville vara med henne.. Därför fick hon bara vara med mig varannan vecka.. Mitt mammahjärta bröt ihop.. Tro mig!
Pok
Mallastyrekekramarbralla
Malla sa det väldigt bra.
P&K
Mallis
Önskar det fanns något man kan göra för att hjälpa dig! Förstår att det är skitjobbigt med allt tjafs, aldrig roligt att bråka och allra helst inte med någon man älskar!
Att du älskar din dotter vet hon, det tvivlar jag inte en sekund på och samma alla andra kloka människro som redan klommenterat så håller jag med om att detta är en fas som snart kommer vara över!
Jag tycker du, efetr alla omständigheter verkar sköta allt så himla bra. En klockren mamma som sätter sina barn i första hand
Önskar det fanns något man kan göra för att hjälpa dig! Förstår att det är skitjobbigt med allt tjafs, aldrig roligt att bråka och allra helst inte med någon man älskar!
Att du älskar din dotter vet hon, det tvivlar jag inte en sekund på och samma alla andra kloka människor som redan kommenterat så håller jag med om att detta är en fas som snart kommer vara över!Jobbigt nu men tänk va skönt om ett tag när det är passerat!
Jag tycker du, trots alla omständigheter som råder kring er just nu verkar sköta allt så himla bra. En klockren mamma som sätter sina barn i första hand och gör allt för dom och det LOVAR jag att äldsta vet och även resten av balettligan!
Styrkekramar till dig och du vet var bloggisarna finns när du behöver, alltid!
Yo sis! Min idol är Louise Hallin, barn- och ungdomspsykolog. Hon är med på tv4mornarna ibland. Folk får ringa in och ställa frågor och hon är GRYM på att svara. Raka, ärliga och vettiga svar!! Man kan få hjälp via mejl också, men det kostar pengar...
Annars kanske det är bra att inte skrika direkt, då har du inget mer att ta till juh... Fan jag vet inte (oj svordom) ...
rättelse - louise är visst leg. psykoterapeut och leg. barnmorska med specialistubildning i barn- och ungdomspsykiatri. Hon erbjuder även nätkonsultation som kostar 450kr.. med det kanske det är värt. Hon är verkligen guld!! louisehallin.se
Datorer= blä när dom inte gör som man vill. Va fan. måste väl få skriva klart innan mina kommentarer skickas iväghalvfärdiga, GRRRRR
Här är en fan till av Louise Hallin..
Tror att hon Malin Alvén även har kvar "barntimmen" på Radio STHLM måndag morgon, kolla. Tisdag fm på TV 4. Ibland har hon gratisföreläsningar på mässor som "Underbara barn"..
Dom är coola, hetsar liksom inte upp sig över saker i onödan. Men är ändå konsekventa och bestämda..
Det är toppen att få stöd och hjälp, när man är mammasvag... Så man "hittar tbx" till den mamman man vill vara.. För du får inte glömma att du är din sort av mamma.. Den bästa mamman för dina barn... Gäller bara att hitta "henne igen".
En annan grej som jag lärt mig med mina barn... Är att aldrig "gå in i komflikten" när jag är förbannad.. Jag tar inga diskussioner då.. Jag säger bara "nu är jag förbannad... NU gör du som jag säger".. Sluta vässa!
Sen när jag inte är förbannad så säger jag vad jag tycker, ungarna får säga vad de tycker och så försöker vi tillsammans bestämma vilka regler vi har i vår familj... Tro mig Pendlis.. Mina ungar har mycket strängare regler för sig själva än vad jag har..
En regel som jag har bestämt.. Som funkar, är att vi aldrig får skiljas osams. Vi behöver inte vara överens.. Men vi ska säga förlåt, kramas och pussas. Jag skiter i vad ungarna är i för fas av sin ilska. De får de deala med.. Jag vill säga "Hej då".. På ett bra sätt för oss alla.. Jag vill fan inte går runt med dåligt mående en vecka innan vi reder ut skiten. Och jag tror att detsamma gäller för ungarna.
Och du... Du och Jeppe är ju så bra på att vara skilda föräldrar.. Hittar ni några gemensamma regler för hur ni behandlar varandra i familjen, oavsett var ungarna är så har ni mycket vunnet.
Det funkar annars också men det är slitigare när ungarna är i sina utvecklingsfaser.. Jävlar vad de spelar ut, hittar på regler mm, när de kan..
Pok
Mallavärstafightmammanemellanåtbralla
Alla har skrivit det jäkligt bra.
Nu har inte jag tjejer så jag vet inte om det går att jämföra. Men det gör det väl...på sitt sätt...
Jag har ju en som är tonåring och en som är i förpuberteten. Jäkligt tufft emellanåt och så känner man sig maktlös mitt i allt.
Jag tror att när du fått landa ordentligt i allt med separation och sånt så får man ett annat självförtroende i sitt föräldraskap. Jag hade inte det i början utan kände mig värdelös och hamnade i bråk hela tiden. När den värsta ångesten över att ha separerat lagt sig så fick jag nån styrka där jag visste att det var jag som bestämde. Jag satte mig inte i situationer där vi bråkade på det sättet utan jag sa som det var, lämnade och gick. Sen tog vi diskussionen när båda lugnat sig.
Det finns som alla andra sagt jäkligt bra böcker att läsa för det är ju inte lätt att förstå sig på sina små ibland.
Sen vet jag att du fixar det här hjärtat, allt är lite nytt bara, ni lever i nya situationer. Konstigt vore det om det inte blev en reaktion av det hela, det skulle vara mer oroväckande!! :/
Tro på dig som mamma och det du kämpar för att dina barn ska bli, sätt den gränsen och TRO PÅ DET!!! Visa din styrka genom att bara vara saklig, kanske inte tjafsa om nåt i onödan utan bara säga som det är, gå vidare och sedan ta en eventuell diskussion.
Barn måste på nåt tämjas, kaske fel ord men dom behöver en flockledare som är stark, ibland sträng och rättvis som synden.
Du e skitbra gumman! GLÖM INTE DET!!
Puss & KRam
Alla har skrivit så bra och fint.
Jag har väl bara en liten grej att komma med; strunta i svordomarna.
När de har dykt upp hemma har vi bara ignorerat det. Det blir liksom inte så spännande att svära då. Och eftersom vi svär själva ibland så får vi räkna med att det kommer ett och annat "fan" ur barnmunnarna också.
Själv tycker jag det är lite roligt när nästan-3-åringen säger "jävlar, vad det blåser". Fast jag ler ju i smyg förstås! ;)
Det jag menar är att just svordomarna inte är värda att lägga energi på. Allra helst inte mitt i "stridens hetta".
Då är det bättre att vid ett lugnt tillfälle, bara "helt apropå" prata om att svordomar inte är så bra att använda, men att ibland när man blir arg gör man det ändå.
Vi i Löjliga-familjen har en svordomsburk....skit töntigt egentligen men jag verkligen hatar när Han svär. Som du vet så har ju jag vuxit upp i ett hem helt utan "fula-ord" o jag tycker nog att det är skönt idag att veta att jag kan prata, skrika, skratta o bli galen utan att använad svordomar!
Så hos Löjliga-familjen så kostar det att svära. (för vänner gör vi dock undantag även om man skulle kunna bli rik på vissa ibland!
Kram kram
Vad ska jag skriva nu då ;)
Jag vet o har hört att ha tjejjer är bra mycket besvärligare (vilket ord) än killar,och det tycks sant (hitills)
Hon testar gränser helt enkelt,hon testar dig för att se om du verkligen älskar henne så mycket som du påstår därav dessa konflikter vid skiftet.
Jobbigt som fan,jag tänker en sak o agerar en annan många ggr under skilsmässan har jag hatat mig själv för att jag inte kunde hålla käften,man kan tycka man ska hålla barnen utanför men ibland spricker det helt enkelt,man e inte mera än människa och gör så gott man kan utifrån den situation och dom förutsättningar man har.
Dissa inte dig själv,du är en mycket bra o klok mamma och tillsammans med barnens far har ni hittat den bästa lösningen så var stolta över det,dina tjejjer kommer snart komma underfund med hur ni ska ha det i framtiden,snart stundar ju flytten och det sätter igång deras små känslor,det fina e att dom ändå får vara kvar i sin miljö förskola skola kompisar sånt dom känner igen.
Det ger trygghet (lyssna på mig en gammal förskolefröken ;)
Det var detta som fick mig själv att lyssna på sonen då 12 år och lät han stanna,jag tror det är viktigt att lyssna till barn även om dom är små och inte riktigt kan förklara men man kan ana sig till vad dom små känner.
Man kan inte riktigt förstå att när mamma o pappa säger "att dom älskar oss och aldrig kommer lämna oss" när dom sa att dom älskade varann och gick skilda vägar.
Det är konstigt för barn som tänker att eftersom dom lämnade varann mamma o pappa så kanske dom lämnar oss oxå och lite så är det ju vid lämna över veckorna ett litet bevis för barnen att nu går hon/han...det e inte riktigt logiskt för dom.
Bråkar ni så ring sen o prata och även om barnet är sur fortfarande så ignorera det o bedyra istället.
Det gör ont i mammahjärtat men vi får lära oss att hantera det,jag vet tro mig för mitt hjärta har inte vart helt sen den dagen jag lät sonen bo kvar.
Vi är förnuftsmässiga o kan förstå det kan inte barn i den åldern.
Idag säger min son så fina saker så jag blir rörd o gråter för han inser nu hur mycket jag har offrat för att han ska må bäst.
/Kramar och tankar
Åhh... MAlla skriver så fint... om detta att barnen bor varannanvecka, jag börjar också gråta.. Jag har ju också lämnat mina barn varannan vecka förut....
Dessutom fick jag lov att sluta att ringa och säga Godnatt till dom, dom blev bara ledsna... USCH!
Massor av kramar till dig och din söta fina flicka som LÄRT sig att be om ursäkt!!!
Det är vackert!
KRAM
Svärandet.. Ja..
Jag har lurat i mina ungar att man får svära när man fyllt 40.. OM de nu måste svära så får de stänga in sig i garderoben och svära bäst de vill..
Jag tänkte att det måste bara få komma ut någonstans.. Spännande ord måste bara få komma ut..
Hahha.. Jag har tjuvlyssnat, fan, knullas, jävlar, håll käften.. Är lite vad jag hört..
Funkar ff finfint fast de är 9 och 11..
Konstigt nog har de aldrig frågat vad som händer om de bryter mot 40-års förbudet.
Den dagen får jag svårt att motivera mig..
Pok
Mallahatarnärungarsvärbralla
Mia..
Precis så hade mina barn och jag det också.. De bad mig att inte ringa.. För längtan bleev för svår.. 4 & 6 år gamla..
Fy fan så dåligt jag mådde under den tiden.. Inte av det men av att inte kunna göra mer som mamma..
Pok
Mallagråternuocksåbralla
Måste bara börja med att säga att hon är såååå vacker. Sen måste jag säga, oj oj oj vad mycket tips om psykoterapeut och leg. barnmorska med specialistubildning i barn- och ungdomspsykiatri. Själv kan jag bara säga att det ingår i uppväxten. Får man inte gå igenom allt detta i en trygg och bra hemmamiljö, hur faaan ska det gå då i det verkliga livet? Bara en fråga!!!
Puss min vän..
Alla kloka har redan kommenterat.. Hemm hos oss började vi med svärordsburken när kidsen var i den åldern.. Alla som svor var tvugna att lägga en krona i burken för varje svordom. Hade kidsen inga pengar var det avdrag på veckopengen.. Det blev en morot att låta bli fula ord..
klart din tjej reagerar, som Mallan skrev.. ni ska skiljas och hon är en sund frisk storasyster.. dom reagerar!
Jag skulle vilja råda dig, som vuxen, att du behåller ditt lugn. Hon är barnet och när du skriker blir hon rädd.. Var bestämd och saklig men skrik inte. Jag kunde skrika av raseri till mina barn när de var små, idag har dom berättat vad rädda dom var för mig, även om de inte visade det då utan höll en tuff fasad.. Jag ångrar mig djupt att jag skrämde dom så mitt råd är var bestämd och saklig men försök vännen..
Kram med styrka i!!!
