pendelilska

Gillar fina ord. Paritet är ett av dem :) Och det tänker jag dessutom använda i dagens inlägg. För det handlar just om det, i paritet med...

Det jag skrev i förra inlägget finns kvar och tankarna finns med henne hela tiden. Varje dag. Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle må i hennes kläder. Jag kan bara ana. Och det jag anar gör jätteont.

Som mamma är man ständigt oroad/orolig för sina barn. Man har ständig ångest. Både för saker man säger och gör samt för saker man inte säger och gör. Det verkar tillhöra ens mamma-lott.

Jag ligger varje kväll innan jag somnar och tänker på mina barns framtid. Vad har de för framtid? Vad kommer bli av dem? Jag ber till högre makter att de skall få vara friska livet ut, att de inte råkar ut för olyckor eller andra tragedier... att de alltid skall få vara friska, lyckliga och glada.

Jag ber också om att jag själv skall få hänga med så länge det naturligt går. Jag vill finnas vid deras sida hela vägen, jag vill dutta med barnbarn. Med barnsbarnsbarn om det är möjligt. Jag vill att de alltid skall känna att jag finns där när det blåser.

Mamma skall alltid vara till hands.


Jag har det jävligt (!) trassligt nu skall jag erkänna. Jag brottas med en massa skräp och dessvärre känns det inte som att det finns någon lösning på det hela - att jag måste lära mig att leva med det och att jag på något sätt måste acceptera det. Mot min vilja, men för allas skull.

Jag har ständig magvärk. Biter sönder mina nagelband. Gråter ibland när jag kan. Spelar hög hardcore-rock och tänker svart när jag kan. Den där gnagande och irriterande känslan asså. Den är inte att leka med.

Jag måste släppa taget och gå vidare. Hur det nu skall gå till. Jag måste hitta tillfredsställelse i det liv jag lever... och det borde gå då jag har så mycket fint och bra runt mig också. Jag har världens finaste döttrar. Jag har världens finaste familj. Jag har världens finaste (snart) sambo som älskar mig tillbaka. Jag har ett bra jobb och kollegor som är helt underbara. Jag är frisk (ja, förutom halsbölden som inte vill försvinna då rå) och mår EGENTLIGEN väldigt bra.

Jag måste lyfta fram de där fina sakerna. Och sänka ner skräpet. Skräpet som bara tar energi och som jag inte kan göra ett skit åt.

Min mamma säger "ta ingen skit, Fru P". Det tänker jag sluta göra nu. Jag måste!!!


Så till ordet paritet nu då. Man skall kanske inte jämföra äpplen o päron men ibland tror jag faktiskt att det kan vara sunt.

Det hade lika gärna kunnat vara jag som precis opererat bort brösten, tumörer i lymfkörtlar... det hade lika gärna kunnat vara jag som väntade på besked om hur pass aggressiv min cancer är.

Men så är det ju inte.

Det skräp jag försöker leva med är i PARITET en skitgrej. Verkligen en skitgrej. Jag skall fan inte klaga. Jag är frisk. Jag lever.

Det är väl fan att terapi kostar tusen spänn i timmen... hade varit skönt att få lite hjälp känner jag. Men jag skall fanimej fixa detta på egen hand. Med kraft från mina fina.



Njut av LIVET. Det ska jag.

Försöka i alla fall.