Som jag laddat inför idag. Som jag längtat. Och så bara... pannkaka.

Hämtade tjejerna på dagis. Alla glada att se mig. Utsträckta armar. Upp i famnen. Stenhårda kramar. Jag i himlen. Väl hemma gav jag dem lite kläder som jag köpt på lunchen. De blev jätteglada. Laga mat. Den maten Äldsta beställt. Alla nöjda.

Sen läggdags.

Pip nr 1. Lilla Hon ville såklart INTE sova. Tandagnisslan o jämmer. Jag cool. Behöll lugnet. Har ju laddat o sparat på mig hur mycket tålamod som helst. Allt lugnt o lillan i säng. Trött. Nöjd.

Pip nr 2. Fröken Mitten ville inte heller sova. Gnäll. Jag är orättvis som ALLTID lägger henne före hennes två år äldre syster. Jag cool. Lugn o cool. Fröken Mitten lade sig utan vidare problem. Trött. Nöjd.

Pip... nej... pip är för klent. VÄRLDSKRIG är ordet. Dags för Äldsta att lägga sig. So far, so good. In i badrummet. Tar fram den nya tandborsten jag köpt. I hennes älsklingsfärg - blå.

Då brast allt. Jag är VÄRLDENS SÄMSTA MAMMA!!!!!!!!! Ingen kunde ha så dålig mamma som hon.

Jag försökte vara cool länge. Behöll lugnet länge. Försökte att göra allt i min makt för att göra henne gladare men tillslut gick det inte längre.


Jag släppte allt o sa "sköt dig själv". Gick ut ur badrummet o sket i allt.

Hon kommer ut i nattlinne o sökte kontakt. Jag nonchalerade henne. Hon satte sig framför tv'n o jag sade åt henne att gå o lägga sig.

- Men jag skulle sköta mig själv sa du ju...

Älgbrölet.

Hon väckte Fröken Mitten med sitt skrik och jag var i upplösningstillstånd. Skrek med den argaste rösten jag kunde hitta o sade åt henne att det enda ljud hon fick tillåtelse att få ur sig var ett "förlåt" och att det skulle komma från hjärtat. Annars kunde hon hålla käften. Ja, precis så sa jag faktiskt. Håll käften.

Efter ca en halvtimme kom hon ut o sa just "förlåt". Halvhjärtat dock, men det fick duga. Jag förklarade för henne att man inte får bete sig som hon gjorde. Att det var förbjudet och något vi inte höll på med här i hemmet.

Jag lovade henne t om att köpa en ny tandborstsjävel (sade inte just det ordet) imorgon. 

Alles gut.

Borstade tänderna. God natt.

Klockan 21:45 kom hon upp igen o ville spela Nintendo DS. Jag sade förstås nej men insåg jävligt fort att det skulle bli fight igen o den orkade jag inte ta.

Hon lovade mig dyrt o heligt att hon inte skulle gnälla imorgon bitti när jag väcker henne. Trrrrrroligt. Men så fick det bli. Hon fick spela. Jeppe hade slagit ihjäl mig om han hade hört att jag vek mig...

22:00 går jag in o säger åt henne lugnt men bestämt att det var dags att sluta spela, släcka lampan o sova.

Gnäll. Gråt. 


Efter diverse hot så som att hon inte skulle få sova över hos Saga på fredag om hon fortsatte gick hem. Lite mot protester men ändå.



Pratade med världens bästa granne på telefonen. Berättade allt. Berättade om mina ångestattacker, att allt e mitt fel. Att hon inte skulle må så här dåligt om jag inte hade separerat från hennes pappa men då fick jag lite skäll...

- Hon skulle bete sig värre om ni fortfarande levde ihop Fru P. Då skulle hon ju kunna spela ut både mamman o pappan. Det är ÅLDERN Fru P. ÅLDERN!


Det är så skönt att höra sådant när man är i upplösningstillstånd.

Som jag laddat. Som jag längtat. Och så bara... pannkaka.


Nu känns det inte som att jag har allt det där lugnet inom mig längre. Det känns som att allt tålamod tagit slut. Det känns inte alls lika roligt längre.


Det enda jag vill är att mina barn ska må bra. Det enda jag vill är att de skall känna sig älskade. Det enda jag vill är att de skall känna att jag gör ALLT för dom. Precis ALLT.


Nu sitter jag här i soffan o undrar hur resten av veckan kommer se ut. Förhoppningsvis bra. Förhoppningsvis lika mysig som sist.

Rannsakar mig själv. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Kunde jag ha gjort eller sagt något som hade hjälpt? Inser att nej, inget hade hjälpt. Jag handlade precis så som jag skulle ha gjort. Jag handlade rätt.



Har googlat lite. Detta är ett utdrag ur Psykologiguiden:

7-9 år

Vid 7 år brukar barnet gå in i en lugnare fas igen, efter den rastlösa 6-årsåldern. Det är visserligen ofta full fart på 7-åringen: hoppa rep, cykla, åka skidor och skridsko, simma, springa. Men barnet kan sitta stilla åtminstone korta stunder, behärskar sin kropp bättre och kan koordinera sina rörelser.

Det är inte ovanligt att barnet går in i en lite inåtvänd, stillsam period. Vill gärna kunna stänga sin dörr. Behovet av avskildhet måste respekteras, 7-åringen behöver tid att tänka och sortera, skapa balans. Barnet blir också mer medvetet om sin kropp, börjar låsa om sig på toaletten och vill kanske inte visa sig naket.

Men också 7-åringen kan ha snabba växlingar mellan glädje och dysterhet, mod och rädsla. Ena stunden kan barnet vara starkt avståndstagande mot föräldrarna och i nästa stund gulligt och nära.

7-åringen kan jobba koncentrerat, tålamodet har blivit bättre och nu kan hon göra färdigt saker.

Kan bättre än tidigare leva sig in i hur andra människor känner och vad de upplever och tycker om att prata och diskutera.

7-åringar har ofta ett behov av att visa sig duktiga och behöver beröm och uppmuntran. Det är vanligt att de är ganska självkritiska.

***

Snabba växlingar mellan glädje och dysterhet, mod och rädsla... jo tack. Det känner jag igen. Jag känner igen allt det där.

Jag inser att det är jag som måste lotsa henne genom alla tankar, utbrott och känslostormar. Jag vill inget hellre. 

Läste också vad en barnpsykolog rådde en vilsen sjubarnsmamma - prata i lugn och ro med barnet efter utbrotten. Gå tillsammans igenom vad som är bäst att göra i de där situationerna. Låt barnet vara med och bestämma vilka åtgärder som du som förälder skall vidta.

Det kanske är något!!!!!


Imorgon när de minsta lagt sig så skall jag ha ett snack med Äldsta. Gå igenom den här kvällen bit för bit och så skall hon få säga vad hon önskar att jag skall säga o göra när sådant här händer.



Eureka!

Kanske blir detta början på vårt harmoniska och fantastiska mor- och dotterliv?