Ett år sedan.
Nu är det prick ett år sedan som livet var som mest kaotiskt. Inte mycket hopp om livet fanns då kan jag säga. Mycket kan kännas skit, piss o helvete men om jag tänker tillbaka på hur det var just för ett år sedan så känns allt annat smått.
Som om inte en fruktansvärt känslomässigt svår o jobbig separation skulle vara nog så åker Äldsta på den där äppelstora tumören, ni minns. Sjukhusvistelser. Tårar. Operationer. Efterdyningar. Tårar. Oro. Ångest. För att strö lite extra salt i såren så kolar farfar vippen. Begravning precis i samma veva som när Äldsta ligger på sjukhus. Nä men vänta lite, vi får inte huset sålt heller. Visningar på visningar.
Det är ett fucking under att jag inte smällde in i väggen då. Vägde ingenting. Såg ut som ett benrangel. Dåligt samvete konstant. Oro konstant. Ångest konstant.
Den bilden jag har innanför näthinnan när jag tänker tillbaka på detta är förstås när jag för första gången klev in i sjukhussalen efter att Äldsta opererats o låg på uppvak. Detta ljusgula sjukhusrum. Den lilla, lilla kroppen full med slangar. Det mörka långa håret utsvept över kudden. De tunga andetagen. Den lilla särken som såg så stor ut. Lukten. Blicken från Jeppe. Mammas snyftningar.
Den stunden var den tyngsta och värsta stunden i mitt liv. Och är hittills.
Jag är inte religiös men varje kväll när jag lägger mig så ber jag Gudarna om att låta mina barn få vara friska livet ut. Att de inte råkar ut för tråkigheter. Att de får leva sina liv fulla av glädje, kärlek, trygghet, hälsa och harmoni. Lite egoistisk som jag är ber jag även om att hela tiden få vara med, sida vid sida. Finnas till. Att vi får finnas till för varandra så länge vi behöver och vill.
Hur många älgbröl det än må ha varit, hur många bråk vi än må ha haft och hur många gånger jag bara har velat gå ut genom dörren o lägga mig naken i snön så är de här tre små jäkla ungarna ALLT. Det finns inget viktigare. Det finns ingen som kan komma före. Vad som än händer så kommer de alltid vara mig kärast.
Ungjävlar va jag älskar er. Hoppas ni känner det.
Jag minns det som det vore igår, dina inlägg du skrev under den här tiden. Hur man riktigt kunde känna din oro och ångest genom raderna du skrev.
Hur hjälplös man kände sig som inte kunde hjälpa, vi hade precis börjat följa varandra bloggar men ändå känns det som man under kort tid kom varandra så nära... så nära fast ändå så långt borta.
Men nu, allt det som för ett år sen var en enda stor ångest är bytt mor underbara varannan veckor med dina prinsessor. Dom har sin toppenmamma som skulle gå genom eld för dom, som älskar varenda centimeter av deras små kroppar och som är den bästa mamman dom kan tänkas ha!
Det är kärlek utan gränser, det förstår man så väl!
Tänk vad livet kan ta vändning snabbt, frått grått och sorgligt till sol och glädje!
Du är otroligt stark som tagot dig igenom allt, många hade inte orkat. Man kan ha viljan men det är inte alltid den räcker till...
Du är lyckligt lottad som har styrkan som krävts, att orka och jag kan med säkerhet säga att det gjort dig starkare och gett dig mer erfaranhet av livets hårda skola.
Det är inte alltid lätt men så underbart skönt att se tillbaka och att man tagit sig ur det tråkiga.
Njut av varje dag, du är värd det allra allra bästa.
Efter allt det tråkiga kan det bara bli bättre!
Du fina, fantastiska Fru P.<3
Älskade "onge"! Önskar dig och prinsessorna allt gott i livet! Kramar till tusen!
Jag är glad att ditt liv bara verkar att bli bättre och bättre! Att dom tuffaste stunderna ligger bakom.. Kram till dig tjejen!
Usch ja, fy fan.
När något händer barnen...det SKA INTE behöva hända. Men det händer....tyvärr.
Jag gråter nästan av att läsa för jag förstår precis när du beskriver en mammas kärlek till sina barn!
Att samtidigt gå igenom en separation och allt som det innebär…!! Det gör så ont i en då av att dels såra alla runt omkring (för det känns det som man gör) och sen försöka hålla upp den där fasaden.
Att du orkat som sagt. Och du var bra smal där ett tag. Fast du är fortfarande väldigt nätt men nu vet jag ju att du mår bättre så det känns skönt :) Sen har du ju funnit styrkan i din träning! Och det får man ju se som nåt positivit. Önskar jag hade din energi vännen!! Kram kram.
Ja du har verkligen rätt i att barnen är det viktigaste i livet och därför känns det ju inte sådär jätteklockrent för mig att berätta att min blogg nu är lösenordsskyddad med anvnamn: lia och lösenord: lia men tyvärr inte är det mest glädjande bloggen just nu då 15 åriga brorsdottern förlorade kampen mot leukemin igår :(
vet att Jama läser här också så att båda alla fall har fått lösenordet om ni vill surfa in där nån gång.
Är glad för din skull att du har det bättre nu efter lite motgångar och ha det så bra!
Övertygad om att dom känner det Knalin! Du är ju trots allt en kanonmamma, och cool! :)
Mattias, usch... usch usch usch... vet inte va jag skall säga. Får en stor klump i magen o blir alldeles ledsen i hela kroppen.
Kära någon.
Älskade Pendlis vad jag känner med dig. Jag var med till en viss del i ditt jobbiga då... jag minns det så väl. Jag minns oxå att jag visste att allt skulle ordna sig, och att allt inte skulle göra så jäkla ont sen....om några veckor, månader....
Lilla hjärtat som gick igenom det där hemska just då ja... jag minns det oxå!
Uscha.... ja, fan vad stark man är när man kliver ur den avgrunden. Den avgrunden som man tror att man aldrig överlever. Det gjorde du!
Min älskade Pandlis.... tack för att du gjorde det!
MASSA varma och hjärtliga kramar till dig vännen!
