pendelilska

Kom äntligen för mig att rensa i min urgamla laptop som legat o dammat i en låda i flera år. Jag har haft ångest länge över att jag inte kollat in vad som finns där så nu, när jag är ensam sjuk hemma så passade jag på.

Det har runnit några tårar kan jag säga!

Hittade bland annat ett brev jag skrev till Lilla Hon efter att hon föddes... samt det första fotot som någonsin togs på henne. Ackis i Uppsala tar ju foton på nyfödda bebisar o slänger ut på webben. De kallar de "webbisar" och det högg till i magen och i hjärtat när jag såg det nu igen.

Herregud. Var tog tiden vägen?!


Brevet:

Lilla Hon, vår minsta och ljuvliga flicka. 

Vi har tre lyckliga dagar att minnas och två av dem är när dina systrar om till världen. Den tredje är såklart när du kom ut och när vi fick se dig för första gången. Vi hoppas att den här berättelsen kan glädja dig och att du förstår hur det gick till när vi fick dig. Vi är så glada över att du finns! 

Graviditeten med dig var en picnic i jämförelse med hur det var med dina systrar. Mamma mådde kanonbra förutom de första veckorna när mamma mådde lite illa. Mamma gick bara upp 5 kg så hon var smidig och inte alls tung denna graviditet vilket gjorde att det gick så lätt allting. 

Denna gång tog vi också reda på att du var en tjej så vi visste hela tiden att vi skulle få en tredje liten böna i familjen. 

Vi var beredda på full övertid då det varit så tidigare men du lät oss inte vänta mer än 6 dagar efter beräknat datum. Det tackar vi för! 

Lördagen den 19:e augusti var en fin sommardag liksom de flesta andra denna sommar. Vi hade inte haft så varmt på 120 år som vi hade denna sommar. Mamma kände redan dagen innan, på fredagen, att något var i görningen men vi vågade inte hoppas för mycket. På lördagkvällen sitter mamma ute på plätten tillsammans med Fröken Mitten, Äldsta och grannfruarna med deras barn. Klockan är runt sju på kvällen och snart är det dags att gå in och lägga de små. När mamma och grannfrun börjar plocka ihop alla sandlåde-saker så känner mamma en värk som hon inte känt tidigare. Hon säger till grannfrun ”shit, det här känns verkligen som en riktig värk”. Värkarna kommer och går, ganska oregelbundet och medan pappa gör i ordning systrarna så tar mamma en dusch i hopp om att värkarna skall avta. Det gör de inte. Hon ringer förlossningen och berättar hur det är. I och med att vi bor i XXXX och eftersom att detta är tredje barnet så tycker de att vi skall åka in. 

Vi ringer Ellinor som denna gång ställer upp som ”stand by”. Hon kommer hit på två minuter och stryker mamma över ryggen när hon ligger i sängen. Mamma reser sig, pappa plockar ihop väskor och bilnycklar. 

Klockan 20:30 är vi inne på förlossningen. Mamma är ”bara” öppen 5 cm och vi blir besvikna och tror att detta kommer att ta tid. Mamma är glad i lustgasen som vanligt och kör den varje gång en värk kommer. Värkarna kommer fortfarande oregelbundet och ibland känner sig mamma löjlig för att de åkte in så pass tidigt. 

Efter lavemang och ett par toalettbesök så beslutar sig barnmorskan för att ta hål på fosterhinnan för att sätta en sådan där pulsgrej på ditt huvud då de inte fick någon bra kontakt via utsidan på magen. Vattnet går och det är så skönt tycker mamma! När detta är gjort så är mamma bara öppen 6 cm, alltså en cm mer än när vi kom in. Barnmorskan och undersköterskan säger att de kommer in senare och går ut från rummet. 

Krystvärkarna kommer nästan direkt och första värken fick mamma och pappa ta själva utan någon annan i rummet. Det var lite läskigt. Undersköterskan kom dock in rätt snart och ser att det är på gång, hämtar barnmorskan som kommer in och säger ”en krystvärk till är hon nog ute.

Skämtar du?” säger pappa. Det hade ju bara gått några minuter sedan mamma bara var öppen 6 cm. 

Mamma krystar igen och vips är du ute. Det gick så himla, himla fort att vi knappt han reagera!!

Bara 20 minuter efter att vattnet avgått och efter att mamma var öppen 6 cm så var du ute. 

Det var enkelt att föda dig, tycker vi. Det var okomplicerat och rekordsnabbt. Barnmorskan som var nyexaminerad hade aldrig sett på maken. 

När du kommer upp på mammas mage så känns det helt fantastiskt. Den känslan kommer man aldrig att glömma. Din varma lilla hala kropp mot mammas svaga och utmattade. En helande känsla. En känsla av kärlek, värme, välbehag och lycka. 

Vi älskade dig från sekund ett. 

Klockslaget då du tittade ut var 22:41.

Vår lilla Lilla Hon. 

Du är en kopia av din äldsta storasyster Äldsta, det var som att backa fyra år när vi såg dig. 

Efter att mamma och pappa fått smörgås och en kopp te var så fick vi en telefon att ringa ifrån.

Den vi först ringde var Ellinor, så att hon direkt på morgonen när systrarna vaknade kunde berätta om sin nya syster Lilla Hon. Sedan blev det mormor och moster som fick höra. Och så vidare till alla våra familjemedlemmar. 

Dagen efter, när läkaren tagit en titt på dig, så ville vi åka hem. 

Du har, från allra första början, varit given en plats i familjen. Nu är familjen äntligen komplett och vi är så glada över att vi har dig. Dina systrar har från det att du kom hem varit så fina mot dig och vi kan tydligt se att du trivs i deras sällskap också. 

Lilla Hon, vi älskar dig så!




Webbisfotot:

♥