pendelilska

Detta, mina vänner är en kognitiv triad. Våra inre processer... hur vi tolkar, återskapar och föreställer oss saker som är avgörande för hur vi mår och hur väl vi fungerar. Allt hänger ihop. Påverkar du dina tankar så påverkar du dina inre bilder, dina känslor och ditt beteende.

Jag är jävligt bra på att hantera den högra sidan av triaden. Tankar och beteende. Det är min melodi. Det är värre med den vänstra spetsen. Tydligen.

När min tant målar upp scenarion så träffar hon mitt i prick. Hon känner mig nu. Det märks. Det är ibland som att få en kniv rakt i hjärtat för att det är träffande... men oftast så säger hon saker som får mig att må så mycket bättre o tro på mig själv.

Idag tömde jag alla mina tårkanaler hos tanten. Servett efter servett gick åt. Jag gick dit med nedsänkt huvud o kände mig som världens sämsta mamma, världens sämsta människa. Hon sade saker som fick mig att höja huvudet, sätta näsan i vädret (lite grann i alla fall) och inse att jag är fullt normal och det hon sett och hört påvisar att jag är en fantastisk mamma. Mina barns reaktioner och gensvar tyder på att de fått massvis med kärlek, att de förstår vad som är rätt o fel och att de är tre stycken välmående, förnuftiga och bra tjejer.


Jag borde spela in allt hon säger och sitta o lyssna på det minst en gång om dagen. Jag har så svårt att lagra information på ett vettigt sätt och ännu svårare har jag att återberätta allt som sägs.

Det är förjävla synd.