Civilkurage?
Hej bloggen ♥
I tisdags skulle Lilla Hon leka med en kompis. Kompisen är inte en av mina favoriter men eftersom Lilla Hon ibland tycker denna flicka är rolig o leka med så låter jag såklart henne leka med henne - jag är ingen elak och egoistisk mamma :)
Hur som haver.
Jag skjutsar dit henne. Ringer på. Flickan öppnar. Jag ville prata med pappan (skilda föräldrar) men det gick inte för han var "upptagen". Skit samma, jag sade åt Lilla Hon att halv sju, då skulle hon gå hem. Jag skulle möta henne.
Senare får jag ett sms från pappan som frågade om Lilla Hon kunde äta middag där. Trevligt! Självklart fick hon det, jag bad pappan messa mig när Lilla Hon börjat gå hem senare.
Senare ringer Lilla Hon (från pappans mobil) och frågar om hon får sova över. Det fick hon såklart. Min lilla flicka ylade av glädje i telefonen :)
Något senare messar jag pappan o frågade om jag skulle komma med väska eller om småtjejerna skulle komma över o hämta den.
Inget svar.
Messar igen.
Inget svar.
Ringer.
Inget svar.
Ringer igen.
Inget svar.
Det börjar bli sent och ca 20:30 lackar jag, packar väskan och traskar över. Tog med mig Fröken Mitten som sällskap. Trevligt med en liten kvällspromenad.
Ringer på.
Lilla Hon och kompisen öppnar. Frågar vad de gör och får till svar från kompisen: "Jag tittar på film, Lilla Hon städar mitt rum".
GRÄNS!
Efter icke besvarade sms och försök till samtal så blev detta lite kulmen för mig. Jag blev lite sur och bad om att få prata med pappan (som var upptagen tidigare på kvällen).
"Nä han dricker coca cola och sover" svarar kompisen.
GRÄNS!
"Då får du gå o väcka honom ty jag måste prata med honom" uppmanade jag med en lite otrevligare ton denna gång.
Flickan går upp för trappan och kvar i hallen (som i övrigt såg ut som ett BOMBNEDSLAG) stod jag, Lilla Hon och Fröken Mitten.
Efter typ TIO MINUTER (!!!!) kommer flickan ner och jag hör tunga duns i trappan efter henne. Tillslut kikar pappan fram. Byxorna uppknäppna. Han höll ett krampaktigt tag i trappräcket och var så berusad att han inte kunde titta rakt på mig.
GRÄNS!
Jag blev helt ställd. Skakade som ett asplöv.
Jag yrade om lakan jag hade packat ner i väskan och får till svar "äääääääääeeeeeeeeeesssscccchhhhh" med raspig fylleröst.
Totalt chockad kramar jag om min lilla flicka och önskar henne en trevlig kväll och godnatt.
VAD SA DU??? Tänker ni.
Mmmmm precis så var det, jag var i total chock o tänkte inte klart. Skärrad som ett as stänger jag dörren och sekunden efter ringer jag min sambo o ber honom att sätta sig i bilen och komma bort ASAP ty där kunde ju inte min flicka vara kvar.
Sagt o gjort. Tre minuter senare var sambon där. Plockade hem en stackars Lilla Hon som inte fattade något.
Jag förklarade för henne när de kom hem att jag tyckte pappan verkade lite trött och kanske lite... sjuk. Hon köpte det och det blev inget drama.
Jag ringer mamman som jag har hyffsad kontakt med.
Berättade vad jag precis sett och hon tackade för att jag ringde. Hon berättade att pappan medicinerar och är psykiskt sjuk. Att hon även märkt att han luktar sprit när de "lämnar över".
GRÄNS!
Funderade lite till, pratade med mina fina grannar som också har flicka i samma klass o de berättade om något som heter "anonym orosanmälan".
Morgonen efter ringer jag Socialtjänsten. Gjorde en orosanmälan.
De tyckte jag gjorde helt rätt, inget barn skall behöva befinna sig i sådanan förhållanden.
Fick dagen efter ett sms från pappan som skrev "varför har du inte berättat något om Socialen och den anmälan du gjorde?".
Lite ställd svarar jag "jag såg vad jag såg och gjorde vad vilken annan förälder hade gjort, agerade!".
Sedan fick jag höra på omvägar att socialen även träffat mamman och berättat att de varit hemma hos pappan. Och de var oroliga över situationen.
Sedan har jag inte hört mer.
Igår hade Lilla Hon kalas här hemma och hennes kompis kom. Pappan lämnade.
Pappan har alltså kvar sina barn hemma.
HUR FUNKAR DETTA EGENTLIGEN?
Hur kan 1) socialen låta barnen vara kvar och 2) hur kan mamman acceptera att barnen är kvar?
Kan någon förklara detta för mig?
/Fru P
Kommentarer
Postat av: Sandra
Fy så fruktansvärt tragiskt och obehagligt!
Men BRA agerat av dig!
Det är sorgligt att flickan är kvar där, men jag tror dessvärre att det ibland måste alldeles för mycket till innan det ageras - och det är så jäkla sjukt!
Kram!
Postat av: Malin
Så bra gjort av gick att våga stå upp för den lilla flickan.
Men hur kunde pappan veta att det var du som anmält till soc?
Hoppas att allt löser sig för alla parter.
Postat av: Fru P
Malin, tack. Jo Soc fick ju gå ut med den information de fått av mig, så pappan slog ihop ett + ett och fattade såklart att det var jag.
Men jag var beredd på det. Och jag står för det. Har träffat på honom några ggr på fritids efter det - han flyr. Jag fäktar :)
Trackback
