Fick nys på en länk via min goda vän Nina...
Den fick igång mig. På allvar. Det är så jävla mycket bräcka i det här samhället att man faktiskt kan spy. Eller gråta. Eller skrika.
Jag är delvis delaktig i det där bräckandet. För visst fan känns det skönt att visa upp ett vackert hem? Visst är det mulligt att ens barn har äkta Converse på fötterna istf turkiska fejk? Och visst fan känns det härligt att kunna berätta för han och hon om ens semesterplaner?
Men så slår det mig nu, när jag läser denna artikel (som fick mig att vakna upp lite även om det inte är nyheter för mig), att det är ju inte de stora grejerna som barnen minns när de blir stora?!
Jag tar mig själv som exempel. Ett lysande jävla exempel skall sägas. Ty jag VET ju vad det här handlar om!!
Jag hade en OTROLIGT härlig barndom. Det var glada dagar jämt. Det var mat på bordet. Det var skratt och kärlek. Det var underbara semestrar och jag fick allt på önskelistan varje jul. Vi hade VHS tidigare än många andra. Jag o syrran hade varsin TV på rummet långt tidigare än våra kompisar. Vi hade stereo med CD-växlare innan grannen visste vad det var... osv.
Japp, jag minns allt detta. Såklart. Inte fasen vill jag byta bort min barndom. Inte för en sekund... men...
... det jag minns med extra värme och extra brett leende på läpparna är när
♥ jag och pappa åkte upp till Jämtland och stannade på vägen vid vattnet och åt mackor med rökt böckling på som pappa hade förberett
eller när
♥ jag och min äldsta kusin sminkade och smyckade mormor en helt vanlig vardagkväll hemma i kusinens hall
eller när
♥ mamma sydde ihop trollkläder till en skolföreställning som gjorde att jag var det bästa och stoltaste trollet av alla troll
eller när
♥ hela grannskapet samlades utanför på gatan och skålade in det nya året
De där "små" sakerna. Det är de som etsat sig fast!
Så när mina tjejer växer upp och blir trötta 38-åringar så kanske det inte är Conversen, Iphone-telefonerna eller utlandssemestrarna de minns varmast - det kanske är när vi grillade korv i Sälenfjällen för någon påsk sedan. Eller den gången när jag helt wild and crazy hoppade i poolen med kläder o skor på. Eller de gångerna när vi sitter runt bordet och ritar.
Visst. Vi lever i en material world men själ och hjärta finns väl ändå kvar i oss alla? Alla vill ha det senaste nytt. Alla vill ha obegränsat med deg och alla vill vara snygga och märkesklädda. Typ så.
Så vad händer nu då? Skall jag sluta skämma bort tjejerna med Converse? Nej, så länge jag har möjlighet vill jag självklart fortsätta med detta men (!) fan va viktigt det är att FINNAS DÄR. Det är ju det de kommer minnas mest!
Man behöver inte ställa till med cirkus, tivoli eller storkalas. Det behöver inte vara utflykt jämt. Så länge man är närvarande och kärleksfull så får de en fin barndom att minnas. Så enkelt verkar det ju vara.
Jag svär på att de där gräddhyllebarnen med gifta föräldrar och dyra bilar inte är lyckligare än andra barn. Åtminstone inte för att de har fett med deg.
