Hasta la vista!
Jag har konverterat. Finns på annat ställe. I annat namn. I ny miljö.
Kontakta mig om du vill veta var
Ni övriga får ha ett bra liv!
Livet är kort
Hej bloggen.
Jag är nu 39 år (GUDBEVARS!!!) och undrar vad fan jag tänkte på när jag direkt efter gymnasiet var så kåt på att direkt börja jobba? Varför var jag så naiv, så ivrig, så korkad?
"Jag skall börja jobba. Jag skall aldrig mer sätta mig i en skolbänk!" Så tänkte jag då och även långt senare. Det var ju fantastiskt att tjäna egna pengar. Det var fantastiskt att bo i eget. Det var fantastiskt att festa torsdag - söndag vecka ut och vecka in.
POFF sade det och nu sitter jag här o undrar var tiden tog vägen?
Jag vill dock tillägga här att jag inte ångrar en endaste liten mikrosekund att jag gifte mig, skaffade tre små vaniljdoftande sessor och blev vuxen på riktigt. Absolut EJ.
Men nu önskar jag så att jag, innan ovan hann hända, att jag var smart o studerade lite till. Att jag orkade med att plugga in tredje året. Ty när jag var liten ungdomar, då kunde man välja tvåårigt gymnasium. Vilket skoltrötta o rebelliska jag självklart valde.
Straffet blev att jag inte varit högskolebehörig. Det där tredje året jag aldrig gjorde har varit och är som en nagel i ögat på mig.
Ja ja det har ju gått skitbra för mig ändå. Jag jobbar ju o tjänar pengar. Jag gillar mitt jobb o har haft flyt hela mitt yrkesverksamma liv. Inget snack om saken...
... men...
... nu när jag pluggar friidrott så inser jag att det är ju ungar jag borde jobba med. På heltid. Idrottslärare på högstadiet. Musiklärare på högstadiet. Språklärare på högstadiet. Eller nåt.
De där ungdomarna alltså. De är ju för härliga. TROTS att de är jävliga. Och i högstadiet extra jävliga :) Jag har ju själv varit en sådan där jävlig ungdom. Högstadiet var min "värsting"-period. Oj vilken kaxig liten sak jag var. Som var världsbäst på ALLT och totalt odödlig.
Tror faktiskt, utan att låta bräkig, att jag skulle passa PERFEKT som högstadielärare. Vilken jäkla utmaning! Vilket jäkla slit! Men vilken belöning när man lyckas knuffa in ungarna i rätt riktning!!
De lärare jag minns är de som knuffade mig i rätt riktning. Trots att jag var jävlig så tyckte de om mig. Det vet jag. En lärare jag minns extra mycket var Greger. Två meter lång "farbror" (som typ var lika gammal som jag är nu) som var hur listig som helst. Han lyfte fram det kreativa i mig. Och jag fick goda betyg i ämnen som NO, MA, SV, ENG trots att jag var totalt ointresserad och tyckte det sög. Detta för att han såg mina estetiska sidor och lyfte mig i de ämnena, som i sin tur gjorde att jag gillade att hänga i plugget.
Vilken stjärna.
Jag skall foka på att "lyfta" mina friidrottsbarn på samma sätt. Uppmuntra dem. Engagera dem. Smart teaching.
Jag skall göra en "Greger" helt enkelt.
Massage & sång
Vi har privilegiumet att få massage varje vecka här på mitt jobb. Det är grymt lyxigt och förskräckligt behövligt. Det som erbjuds är en halvtimme per vecka...
... men så kan man köra helkropps i en hel timme också om man betalar lite själv.
Det gjorde jag igår. Det var tamejfan en religiös upplevelse. Ja ja, jag har väl fått helkropps tidigare men vår tjej är helt magisk. Total eufori uppstod och jag var nära gråten flera gånger. Så skönt var det.
Mer massage åt folket!!
En annan sak jag inte tagit här ännu... är att jag börjat sjunga igen. På allvar. Eller egentligen är det för tidigt att säga, om ett par veckor vet jag definitivt om jag är med eller inte.
Det är som Idol-uttagningen. Fast på ett vuxnare sätt.
Berättar mer sen. Men jag har goda förhoppningar och tror jag sitter säkert :)
Hörs igen.
Hur fina?
Äldsta, Fröken Mitten och Lilla Hon. Skolfoto 2013. Jag är mycket stolt.
♥
De' e mycke' nu...
Schemat har nog aldrig tidigare varit så fullspäckat som det är nu. Jag har inte en sekund över, känns det som. Över till vila, till att läsa en tidning, till att... jo men nu har jag ju tid att blogga :)
Den här bloggen börjar förövrigt dö ut lite känner jag :( Känns lite sorgligt, jag menar... jag har ju varit Fru P i mer än 11 år! Det känns som att mina läsare försvunnit bort till sociala medier istället - liksom jag själv.
Ja ja, jag fortsätter väl lite till. Men det duggar inte tätt mellan inläggen. Vilket förstås är en av anledningarna också till att läsarna drar iväg.
Så här ser denna vecka ut (OBS! Förutom äta, bajsa, kissa, sova(?), träna, packa skolväskor o gympapåsar, tvätta och JOBBA):
Måndag
Fröken Mitten dans 17.30-18.30
Tränarmöte 20.00-21.30
Tisdag
Friidrottsträning 18.30-20.00
Onsdag
Körrep 18.30-21.30
Torsdag
KM i friidrott 17.30-20.30
Fredag
Till Norrköping
Lördag
Friidrottsträning 10.00-12.00
(fast jag är i Norrköping :))
Söndag
Lilla Hon dans 12.30-13.15
Kanske ser futtigt ut - men det är det INTE kan jag lova. Detta är, med allt inräknat, fullspäckat schema och ingen tid över till annat. Glöm att ta en promenad, glöm att ta en sväng till gymmet...
Visst, aktiviteter som friidrottsträning och körrep är ju ändå roligt och något jag gör frivilligt så det är inte synd om mig. Men det är mycket nu!
Jag bestämmer ju själv över hur mycket jag vill ha i mitt schema - detta är självvalt. Men jag är ju en stor flicka och har även rätten över att få gnälla liiite.
Nästa vecka och kommande veckor ser om möjligt ännu "värre" ut med mer KM, mer rep och framför allt mer JOBB som tar upp det mesta av min tid.
Jag älskar mitt jobb vill jag tillägga. Så det är inte synd om mig här heller.
Tja.
Vet hut!
Jag är så jävla less på folk som inte kan bete sig. Så jävla less är jag!
Jag tycker mig vara hyffsat väluppfostrad. Jag tycker mig ha koll på läget i de allra flesta fallen. Och jag tycker att jag är en jävligt trevlig människa i stort. Jag kan föra mig. Jag kan dra på smilbanden och hälsa snällt även om jag är trött, ledsen eller om jag hatar personen i fråga. För det är "så man gör".
Har jag fel?
Är jag bara helt fucked up naiv?
Har mina föräldrar misslyckats med mig?
I min värld så morsar man på människor. Nej, jag går inte omkring och vilt hälsar på alla jag möter på stan, utan jag menar exempelvis när man kommer till jobbet, när man möter föräldrar på skolan... eller när man stöter på dem på ICA.
I min värld svarar man på tilltal, t om med ett leende, när någon pratar med en. Även om man inte alls har lust att prata. I min värld tillhör det en bra uppfostran och sunt förnuft.
Men.. min värld är alldeles för tjusig för den verkliga verkligheten. Min värld finns inte på riktigt. Det är tydligt.
Skall vi leka lite med tanken...
... ponera att ditt barn skall spela fotbollsmatch och du är där och tittar. Eller att ditt barn har dansuppvisning och du är där och tittar. Eller att ditt barn tävlar i friidrott och du är och tittar.
Så träffar du på någon du känner. Kanske t om halvt. Kanske t om någon du känner som du inte vill känna.
Oavsett vad - så visst fan hälsar du? Visst fan svarar du på tilltal? Om denne person frågar dig hur läget är - svarar du inte då? Även om du inte vill?
Eller är du också en så'n som tittar bort, som låtsas att inte höra, som dissar som en jävla retard?
Jag gillar VERKLIGEN INTE alla människor. Det vet ni som känner mig. Jag har extremt många åsikter om folk. Bra och dåligt...
... men jag kan ändå finna mig i att ibland behöva "stå ut" med människor jag inte gillar. Det finns tillfällen då man måste stöta ihop, då man måste befinna sig i samma rum, på samma plats och då kan jag fejka. Jag kan fejka till ett leende, ett "hej hur är läget" eller vad fan som helst.
För det är ju "så man gör"!
Jag vänder mig till dig som inte fungerar som jag - hur skulle världen se ut om alla betedde sig som dig? Fatta vilken stel jävla trist värld vi skulle leva i.
Nämen gå där du och sura. Hälsa eller prata aldrig med folk. Sprid din osäkerhet, din tydliga avsky och din taskiga attityd vidare så skall du se hur roligt det blir.
Jävla pack.
Dieter & bantningskurer...
... börjar bli jävligt tröttsamt att höra/läsa om!
Folk blir hysteriska och kör dieter efter dieter. Sedan faller de tillbaka till gamla mönster. Jag vet t om några som gjort gastric bypass och trott att "nu är det klart". Sedan fortsatt med pizza, cola och pompa. Tillbaka på ruta ett.
Klart osmart. Och osmakligt.
I min värld är det bara att bestämma sig. Byt livsstil. Dra ner på sockret. Ät allsidigt. MOTIONERA!
Satsa på en livsstil som håller! Livet ut!
Det finns inga genvägar. Du måste KÖTTA på och bestämma dig.
För i helvete.
Over and out.
Liten blir större...
För sju år sedan ploppade hon ut. Min lilla bebis. Nummer tre. Kärlek vid första ögonkastet. Så liten, så nätt och så bedårande söt!
Idag är hon fortfarande så liten, så nätt och så bedårande söt. Vilken tur jag har! Tre små perfekta flickor. Och de är MINA! Mina små vaniljdoftande, underbara små frön.
Gud vad jag älskar er, små frögurkor!
Och STORT GRATTIS finaste Lilla Hon. Må lycka och välgång följa dig hela livet. Det är du värd, min lilla sjuåring.
Och STORT GRATTIS till första RIKTIGA dagen på skolan idag också. Ettagluttar'n ♥
Civilkurage?
Hej bloggen ♥
I tisdags skulle Lilla Hon leka med en kompis. Kompisen är inte en av mina favoriter men eftersom Lilla Hon ibland tycker denna flicka är rolig o leka med så låter jag såklart henne leka med henne - jag är ingen elak och egoistisk mamma :)
Hur som haver.
Jag skjutsar dit henne. Ringer på. Flickan öppnar. Jag ville prata med pappan (skilda föräldrar) men det gick inte för han var "upptagen". Skit samma, jag sade åt Lilla Hon att halv sju, då skulle hon gå hem. Jag skulle möta henne.
Senare får jag ett sms från pappan som frågade om Lilla Hon kunde äta middag där. Trevligt! Självklart fick hon det, jag bad pappan messa mig när Lilla Hon börjat gå hem senare.
Senare ringer Lilla Hon (från pappans mobil) och frågar om hon får sova över. Det fick hon såklart. Min lilla flicka ylade av glädje i telefonen :)
Något senare messar jag pappan o frågade om jag skulle komma med väska eller om småtjejerna skulle komma över o hämta den.
Inget svar.
Messar igen.
Inget svar.
Ringer.
Inget svar.
Ringer igen.
Inget svar.
Det börjar bli sent och ca 20:30 lackar jag, packar väskan och traskar över. Tog med mig Fröken Mitten som sällskap. Trevligt med en liten kvällspromenad.
Ringer på.
Lilla Hon och kompisen öppnar. Frågar vad de gör och får till svar från kompisen: "Jag tittar på film, Lilla Hon städar mitt rum".
GRÄNS!
Efter icke besvarade sms och försök till samtal så blev detta lite kulmen för mig. Jag blev lite sur och bad om att få prata med pappan (som var upptagen tidigare på kvällen).
"Nä han dricker coca cola och sover" svarar kompisen.
GRÄNS!
"Då får du gå o väcka honom ty jag måste prata med honom" uppmanade jag med en lite otrevligare ton denna gång.
Flickan går upp för trappan och kvar i hallen (som i övrigt såg ut som ett BOMBNEDSLAG) stod jag, Lilla Hon och Fröken Mitten.
Efter typ TIO MINUTER (!!!!) kommer flickan ner och jag hör tunga duns i trappan efter henne. Tillslut kikar pappan fram. Byxorna uppknäppna. Han höll ett krampaktigt tag i trappräcket och var så berusad att han inte kunde titta rakt på mig.
GRÄNS!
Jag blev helt ställd. Skakade som ett asplöv.
Jag yrade om lakan jag hade packat ner i väskan och får till svar "äääääääääeeeeeeeeeesssscccchhhhh" med raspig fylleröst.
Totalt chockad kramar jag om min lilla flicka och önskar henne en trevlig kväll och godnatt.
VAD SA DU??? Tänker ni.
Mmmmm precis så var det, jag var i total chock o tänkte inte klart. Skärrad som ett as stänger jag dörren och sekunden efter ringer jag min sambo o ber honom att sätta sig i bilen och komma bort ASAP ty där kunde ju inte min flicka vara kvar.
Sagt o gjort. Tre minuter senare var sambon där. Plockade hem en stackars Lilla Hon som inte fattade något.
Jag förklarade för henne när de kom hem att jag tyckte pappan verkade lite trött och kanske lite... sjuk. Hon köpte det och det blev inget drama.
Jag ringer mamman som jag har hyffsad kontakt med.
Berättade vad jag precis sett och hon tackade för att jag ringde. Hon berättade att pappan medicinerar och är psykiskt sjuk. Att hon även märkt att han luktar sprit när de "lämnar över".
GRÄNS!
Funderade lite till, pratade med mina fina grannar som också har flicka i samma klass o de berättade om något som heter "anonym orosanmälan".
Morgonen efter ringer jag Socialtjänsten. Gjorde en orosanmälan.
De tyckte jag gjorde helt rätt, inget barn skall behöva befinna sig i sådanan förhållanden.
Fick dagen efter ett sms från pappan som skrev "varför har du inte berättat något om Socialen och den anmälan du gjorde?".
Lite ställd svarar jag "jag såg vad jag såg och gjorde vad vilken annan förälder hade gjort, agerade!".
Sedan fick jag höra på omvägar att socialen även träffat mamman och berättat att de varit hemma hos pappan. Och de var oroliga över situationen.
Sedan har jag inte hört mer.
Igår hade Lilla Hon kalas här hemma och hennes kompis kom. Pappan lämnade.
Pappan har alltså kvar sina barn hemma.
HUR FUNKAR DETTA EGENTLIGEN?
Hur kan 1) socialen låta barnen vara kvar och 2) hur kan mamman acceptera att barnen är kvar?
Kan någon förklara detta för mig?
/Fru P
Hälsenor
Hörni, behöver lite pepp, tips & råd nu...
Har haft så ont länge nu och efter diverse läkarbesök samt ortopedbesök så har jag knaprat inflammationshämmande samt fixat sviiiindyra inlägg.
Fick även minst en månads totalt springförbud.
Två månader har nu gått. Sedan jag fick "diagnosen" överansträngda hälsenor som sedermera blev inflammerade.
Status? Fortfarande ont :(
Jag cyklar som ett as och gymmar istället men saknar löpningen som fan.
Kommer snart skita i allt o kötta på i spåren igen... ty nu får det fan vara nog!!
Risken är väl dock att det blir en kronisk historia. Kanske inte värt det?!
Vaaaaaaad göööööööra?!!
Tips till alla tjejer!
Jag måste bara tipsa om dessa 2-pack som Lindex har! För BARA 199 spänn får du två par BH:ar som sitter som en SMÄCK och som är huuuur sköna som helst. Och söta är de också!
Följande 2-pack har jag, men fler skall läggas i byrålådan. Var så säker.
Hett tips alltså.
Glöm förresten inte att läsa mitt förra JÄTTEVIKTIGA inlägg!
Viktig jävla skit!
Förresten, jag är tillbaka nu på studs. Bara för ett snabbt, men ytterst viktigt inlägg...
Jag kommer kämpa mig blodig om det så behövs. Försöker få alla jag känner att bli månadsgivare. Det behöver inte svida i plånboken, många bäckar små ni vet.
Jag är så sjukt rädd för den här hemska sjukdomen. Jag önskar så att alla drabbade kunde räddas!
Sedan 1951 har överlevnaden i cancersjukdomar fördubblats!! Det är ju såååå härligt. Detta med hjälp av forskning. Och ännu bättre ska/måste det bli! Det är i Sverige ca 55 000 personer per år som drabbas av sjukdomen!! Lika många män som kvinnor. Risken att få en cancersjukdom före 65 års ålder är 14,1 procent för män och 16,3 procent för kvinnor. Under de två senaste decennierna har antalet cancerfall ökat med i genomsnitt 2 procent för män och 1,4 procent för kvinnor.
1 av 3 får cancer. Men alla drabbas.
Kom igen nu va fan.
Jaaa jag lever!
Har bara varit lite bizzy having a semester :)
Är snart tillbaka.
Bortskämd?
Ett ämne som diskuterats en del sista tiden är bortskämdhet. Ordet "bortskämd" har ju en negativ klang. Kanske är det för att det egentligen ÄR ett negativt ord? Bortskämd, bortklemad, klemig, ouppfostrad, divig... Ordet och dess synonymer.
Jag vill inte riktigt köpa det rakt av. Bortskämd är för mig inget dåligt. Kan man inte vara bortskämd på olika sätt? För mig är inte bortskämdhet detsamma som dålig uppfostran.
Många får ju för sig att bortskämda barn blir odrägliga och kommer ha svårigheter att ta hand om sig själva. För mig är inte det riktigt sanningen.
Jag var ganska bortskämd när jag var liten. Och är det fortfarande. Men jag är inte odräglig för det?! Jag uppskattar saker, mer än många andra. Jag tror att jag även är bra på att visa uppskattning. Jag kan föra mig. Jag kan bete mig. Trots att jag är "bortskämd".
Om man har förutsättningar, om man har möjlighet att skämma bort sina barn. Varför skall man då inte göra det? Varför skall man dra in på presenter och upplevelser om man inte måste?
Apropå det så fyllde jag ju år igår. Jag fick jättefina presenter. Och jag uppskattar varenda en av dem. Jag blev bortskämd i form av god mat, både till lunch och till middag. Jag blev bortskämd i form av kramar och gratulationer.
Så länge jag kan så vill jag skämma bort mina barn. Hur känner DU?
39
Jahaja. Idag är det min födelsedag. 39 år...
... VAD ÄR DET FÖR JÄVLA TRAMS?????
Hur hann jag med att bli 39 år?
Jag har, som de flesta vet, stans åldersnoja och får lätt (eller snarare svår) panik över att bli äldre. Från 30 och framåt har det känts jobbigt varje år att fylla år. Förjävla sorgligt att det är så.
Jag får väl börja prata med någon tant igen. Eller nå't.
Grattis mig själv på 39-årsdagen. Verkligen skoj hördu du. Nästa år blir det storkalas.
Over and out.
