Blodad tand.
Jag tjötar som fan om Ola Salo - jag vet! Men han förtjänar detta. Ola kan vara en av våra bästa musiker, en av våra bästa sångare. Genom tiderna!
Om någon vill göra mig jävligt glad så skall man ge mig en biljett till "Jesus Christ Superstar".
Det var allt jag hade att säga idag.
Stråkar, slagverk, blås... och så Ola Salo!
Igår blev det äntligen av. Det som vi längtat efter sedan innan jul... Sveriges Radios Symfoniorkester tillsammans med kör från Stockholms Musikgymnasium och så den där Ola Salo ni vet.
Orkestern hann knappt börja förrän tårar fyllde ögonen och håret reste sig över hela kroppen. Det var från början till slut en RELIGIÖS upplevelse och det djup i musiken man kan finna i klassisk musik med en riktig symfoniorkester går inte att finna på annat håll.
Och in kommer denna man. Sänd från Gud fader allsmäktige. Kan man tro. Han är inte bara bedårande vacker... han har ett scenspråk som ingen annan, han har en röst som fyller upp ens hjärta med total värme och kärlek och så är han fantastiskt charmig och rolig.
Han är liksom perfekt.
Nobody's perfect - bullshit. Ola Salo är perfekt. Eller? Jag menar, vad kan vara fel på honom? Dålig morgonandedräkt? Slänger han kalsipperna på golvet? Är han elak?
Nä. Inte Ola.
Tillbaka till konserten. Som jag öppnade med - från början till slut var det magi. Man liksom förflyttades till en helt annan värld. En sagovärld.
Han framförde inte bara sina egna fantastiskt egenskrivna låtar (Calleth You - Cometh I, Worrying Kind, Breaking up with God, Stay with me, ...) utan man fick även höra honom tolka Bowie, Patti Smith (People have the power - VILKEN JÄVLA DÄNGA), Elvis Costello mfl.
Jag hade ingen aning om det innan konserten, men Ola Salo har alltså komponerat egna klassiska stycken!!! Från det att ha var 17 år!!! Vi fick höra några stycken som orkestern, kören och en tjej vid namn Sofia Niklasson framförde.
Heeeelt otroligt vackert. Va fan liksom?! Inte kan väl vem som helst skapa klassiska verk på det där sättet hur som helst? Jag trodde det bara var perukklädda män från 1700-talet som kunde så'nt...
... men ack så fel jag hade. Ola Salo kan också. Och det med besked.
Bäst igår kväll var "Stay with me". Det var som att viklöst sväva omkring i en rödrosa glittrig rymd. Obeskrivbart vackert. Helt otroligt.
Konserten avslutades med Patti Smith's "People have the power" och då lyftes taket en aning. Det var så jäkla mäktigt och violinisterna fick jobba arslet av sig :)
Han körade exakt samma version på Polarpris-scenen - kolla här:
http://www.youtube.com/watch?v=0WMDpQfsWxU
Till sist, Berwaldhallen och Sveriges Radios Symfoniorkester är något alla borde uppleva...
... och...
...Ola Salo, det finns ingen som du ♥
Svett o Ola!
En mil i söndags. Monster-ViPR i måndags. Zumba igår. Combat idag. Visst kan jag med gott samvete hoppa över Steppen imorrn?
Jag måste jobba som ett as o borde inte ta långlunch (passet imorrn är på lunchen) och på kvällen är det OLA SALO i Berwaldhallen som gäller :)
Kanske kan ta igen steppen med en runda i helgen istället?!
Jag är på hugget nu.
Frisk
Det var värst vad många inlägg jag gjort den senaste tiden. Diplom till mig.
Berättade ju att jag gjorde en sådan där mastodonthälsoundersökning o hade fantastiska värden... men att de ändå remitterade mig till neurologen. Det var en EVIG väntan men så i måndags var det äntligen dags.
Jag var spänd som en fiolsträng. Gjorde alla de där testerna och så förklarade man för mig att jag kan stryka MS från min lista. Det finns inget som tyder på det.
Fru P började lipa. Av lycka förstås.
Jag = frisk. Känns jävligt skönt!
Semester
Nämen det känns inte jättetråkigt att jag i mars drar iväg till holmarna i en vecka tillsammans med min sambo och världens bästa Nellan samt hennes synthare :)
Och det känns inte heller helt fel att jag bara ett par månader senare drar iväg en vecka till Skiathos med min älskade lilla femåring.
Kärlek.
Familjen.
Jag har världens finaste familj. Nu pratar jag inte om de jag lever med, dvs min sambo och mina vaniljdoftande vackra flickor. De är ju världens bästa, såklart, men det är den "andra" familjen jag pratar om.
Mamma. Pappa. Syster. Svåger. Syskonbarn.
De betyder så himla mycket för mig och jag är så in i helvetet glad över att jag får vara del av den familjen.
Jag har haft en fantastisk barndom, en underbar uppväxt. Jag har alltid känt mig älskad, jag har alltid känt mig sedd. Vårt hem var fyllt av skratt och kärlek.
Det var en tung period när mamma och pappa skilde sig förstås. Det var mittemellan ettan och tvåan i gymnasiet. Jag var på väg att bli vuxen och det är klart - då är det fan inte lätt att vara människa. Än mindre lätt när ens trygghet ruckas på.
Trots detta så visste jag hela tiden att mamma och pappa alltid fanns där. Oavsett vad. Oavsett när. Jag visste, och vet än idag, att mina föräldrar alltid är där.
Min syster och jag "fann" inte varandra förrän hon blev stor. Det skiljer 6 år mellan oss så när vi var små hängde vi inte värst mycket med varandra... och jag var mest elak mot min lillasyster. Hon var ju i vägen hela tiden :)
Men nu. Hon är min bästaste vän i världen. Hon är den som känner mig mest och kan mig utan och innan. Hon är, precis som jag, men hon besitter en gåva jag inte riktigt har... och det är mod och uppriktighet. När det gäller.
Jag tycker mycket. Jag säger mycket. Men jag är den som knyter näven i fickan istället för att ta tag i saker. Syrran säger till om hon inte gillar läget. Rakt ut bara. Pang bom. Det tycker jag är ascoolt... även om jag vissa gånger tyckt det varit jobbigt.
Min syster är inte bara modig och rak. Hon är klok som en bok också. Hon kan så mycket och jag ser verkligen upp tilll henne. Hon är så ung men ändå har hon sprungit förbi mig med hästlängder när det kommer till principer, filosofier och leverne.
Vår pappa är en äkta arbetarkille. Skit under naglarna (eller där ljuger jag, för han biter på naglarna så det fastnar ingen skit där) och valkiga knogar. Idag är han pensionär så den enda ansträngning han gör är att räcka sig efter fjärrkontrollen där hemma i fåtöljen :) Trots detta är han ändå redig, liksom.
Han kör med sina reklam-tishas. Med sina reklam-kepsar och med sin jacka som han haft sedan Sundsvall brann. Lite sunkig men ändå fin. Han är ju min pappa! Han kommer alltid vara fin.
Det bästa med farsan är att han har ett STORT hjärta. Och han bryr sig om en. Jättemycket. Han ringer ofta och kommer o hälsar på så ofta han kan. Det är inga långa påhälsningar, det handlar om en kopp kaffe - sen sticker han igen men det är sådan han är. Han gillar att sitta hemma med sin fjärris. Då får han göra det tycker jag.
Jag har alltid varit stolt över min trailer-farsa. Jag tycker han är cool.
Morsan då. Fortfarande sådär fräsch. Det har hon alltid varit. Ung och fräsch. Det är morsan jag och syrran ärvt HUMÖRET ifrån. Rivjärnshumöret.
Vi tre är så jävla lika. På olika sätt.
Mamma har också ett fantastiskt stort hjärta. Men har inte alla mammor det, egentligen? Alla mammor värnar väl över sina barn mer än något annat? Det är väl så det skall vara?!
Vad jag vill säga med detta inlägg är att jag tycker det är så himla sorgligt att vi alla bor på olika håll :(
Jag önskar så att jag hade de här människorna mycket närmare. Att jag en tisdag kväll kunde smita över till syrran, dricka en kopp te o babbla, sen gå hem o knyta sig. Eller att vi spontant kunde styra upp en storfrukost tillsammans, bara så där.
Jag önskar att jag kunde smita över till morsan en fredag kväll, ta några glas vin o tjöta lite.
Nåväl. Man får vara glad för det lilla :) De är alla i livet, de är alla friska och jag får faktiskt träffa dem flera ggr per år. Det finns de som inte har sin familj kvar. De finns de som har sin familj på andra sidan jordklotet.
Hatutbrott.
Jag vill säga LÄGG NER till alla jävla "hej-jag-skall-bli-vältränad-för-det-bestämde-jag-mig-för-fyrtioelfte-gången-klockan-00:00-på-nyårsafton"-ludren.
Kan det inte öppna ett gym för just sådana här pajjasar? Ett gym som endast är öppet från 1 januari till den sista februari.
Där de kan ha sina egna pass så de kan tjoa och tjimma, köra egna Bruce Lee-effekter och där de inte stör oss andra seriösa. Där de kan vara fula och fläbbiga tillsammans som en enda stor äcklig klump med lowlifes.
Det tycker jag vore en bra grej.
Där kan vi även stoppa in de där brudarna som bara går till gymmet för att spegla sig, pluta med munnen o visa upp sina sillisar för varandra!
Ja! Vilken bra idé!
Nej, jag är inte sotis på de där övermejkade sillisbrudarna. Inte alls faktiskt. Jag är bara förundrad. Är inte den typen av kvinnoideal omodern? Är oproportionerliga kroppar inte passé?
Klockan sju imorse stod en sådan på löpbandet bredvid mig. Hon var endast iklädd i tajts och... sport-BH. Chockrosa sport-BH. Det enda hon var ute efter var att se så snygg ut som möjligt, ty det var spegeln framför henne som var hennes fulla fokus. Pluuuuut med läpparna, ansiktet i olika vinklar. Intensiv blick. På sig själv. Håret i en perfekt uppsättning.
Undra hur tidigt hon gick upp för att bli så fin till gymmet?
Tvi fan.
Tufft.
Imorgon är det nyårsafton. Många tycker det är the day of the year o slår på stort. Jag chillar o tycker det är aningen överreklamerat.
Det är väl som vilken dag som helst, egentligen. Enda skillnaden är att dagen efter är första dagen på ett nytt år.
So what?
Mina flickor är hos pappan och imorgon ska de tillsammans med sin pappa, deras lillebrorsa o grusgången fira nyåret med MINA bästa vänner. Samt ett par vänner till, som OCKSÅ är MINA vänner.
Ja ja, dessa är även vänner till exet. Inget konstigt med det egentligen... bara det att jag har jävligt svårt vid tanken på att MINA kompisar skall sitta där i köket, babbla o skratta med HENNE?!
Vad fan hände, liksom?
Alla är på plats där. Alla utom jag. Mina vänner och mina tjejer... och så HON?!
Smakar inte gott.
Nåväl. Jag är vuxen. Typ.
Jag borde kunna hantera sån't här.
Är bara så förbaskat sotis. Och orolig... tänk om de börjar tycka om henne mer än de tycker om mig?!!!
Nä. Tantmantra-fokus nu Fru P!!
Gott nytt jävla år säger jag o ber till gudarna om ett sjuhelvetes bra 2012.
Tja.
Nostalgitripp deluxe!
Kom äntligen för mig att rensa i min urgamla laptop som legat o dammat i en låda i flera år. Jag har haft ångest länge över att jag inte kollat in vad som finns där så nu, när jag är ensam sjuk hemma så passade jag på.
Det har runnit några tårar kan jag säga!
Hittade bland annat ett brev jag skrev till Lilla Hon efter att hon föddes... samt det första fotot som någonsin togs på henne. Ackis i Uppsala tar ju foton på nyfödda bebisar o slänger ut på webben. De kallar de "webbisar" och det högg till i magen och i hjärtat när jag såg det nu igen.
Herregud. Var tog tiden vägen?!
Brevet:
Lilla Hon, vår minsta och ljuvliga flicka.
Vi har tre lyckliga dagar att minnas och två av dem är när dina systrar om till världen. Den tredje är såklart när du kom ut och när vi fick se dig för första gången. Vi hoppas att den här berättelsen kan glädja dig och att du förstår hur det gick till när vi fick dig. Vi är så glada över att du finns!
Graviditeten med dig var en picnic i jämförelse med hur det var med dina systrar. Mamma mådde kanonbra förutom de första veckorna när mamma mådde lite illa. Mamma gick bara upp 5 kg så hon var smidig och inte alls tung denna graviditet vilket gjorde att det gick så lätt allting.
Denna gång tog vi också reda på att du var en tjej så vi visste hela tiden att vi skulle få en tredje liten böna i familjen.
Vi var beredda på full övertid då det varit så tidigare men du lät oss inte vänta mer än 6 dagar efter beräknat datum. Det tackar vi för!
Lördagen den 19:e augusti var en fin sommardag liksom de flesta andra denna sommar. Vi hade inte haft så varmt på 120 år som vi hade denna sommar. Mamma kände redan dagen innan, på fredagen, att något var i görningen men vi vågade inte hoppas för mycket. På lördagkvällen sitter mamma ute på plätten tillsammans med Fröken Mitten, Äldsta och grannfruarna med deras barn. Klockan är runt sju på kvällen och snart är det dags att gå in och lägga de små. När mamma och grannfrun börjar plocka ihop alla sandlåde-saker så känner mamma en värk som hon inte känt tidigare. Hon säger till grannfrun ”shit, det här känns verkligen som en riktig värk”. Värkarna kommer och går, ganska oregelbundet och medan pappa gör i ordning systrarna så tar mamma en dusch i hopp om att värkarna skall avta. Det gör de inte. Hon ringer förlossningen och berättar hur det är. I och med att vi bor i XXXX och eftersom att detta är tredje barnet så tycker de att vi skall åka in.
Vi ringer Ellinor som denna gång ställer upp som ”stand by”. Hon kommer hit på två minuter och stryker mamma över ryggen när hon ligger i sängen. Mamma reser sig, pappa plockar ihop väskor och bilnycklar.
Klockan 20:30 är vi inne på förlossningen. Mamma är ”bara” öppen 5 cm och vi blir besvikna och tror att detta kommer att ta tid. Mamma är glad i lustgasen som vanligt och kör den varje gång en värk kommer. Värkarna kommer fortfarande oregelbundet och ibland känner sig mamma löjlig för att de åkte in så pass tidigt.
Efter lavemang och ett par toalettbesök så beslutar sig barnmorskan för att ta hål på fosterhinnan för att sätta en sådan där pulsgrej på ditt huvud då de inte fick någon bra kontakt via utsidan på magen. Vattnet går och det är så skönt tycker mamma! När detta är gjort så är mamma bara öppen 6 cm, alltså en cm mer än när vi kom in. Barnmorskan och undersköterskan säger att de kommer in senare och går ut från rummet.
Krystvärkarna kommer nästan direkt och första värken fick mamma och pappa ta själva utan någon annan i rummet. Det var lite läskigt. Undersköterskan kom dock in rätt snart och ser att det är på gång, hämtar barnmorskan som kommer in och säger ”en krystvärk till är hon nog ute.
Skämtar du?” säger pappa. Det hade ju bara gått några minuter sedan mamma bara var öppen 6 cm.
Mamma krystar igen och vips är du ute. Det gick så himla, himla fort att vi knappt han reagera!!
Bara 20 minuter efter att vattnet avgått och efter att mamma var öppen 6 cm så var du ute.
Det var enkelt att föda dig, tycker vi. Det var okomplicerat och rekordsnabbt. Barnmorskan som var nyexaminerad hade aldrig sett på maken.
När du kommer upp på mammas mage så känns det helt fantastiskt. Den känslan kommer man aldrig att glömma. Din varma lilla hala kropp mot mammas svaga och utmattade. En helande känsla. En känsla av kärlek, värme, välbehag och lycka.
Vi älskade dig från sekund ett.
Klockslaget då du tittade ut var 22:41.
Vår lilla Lilla Hon.
Du är en kopia av din äldsta storasyster Äldsta, det var som att backa fyra år när vi såg dig.
Efter att mamma och pappa fått smörgås och en kopp te var så fick vi en telefon att ringa ifrån.
Den vi först ringde var Ellinor, så att hon direkt på morgonen när systrarna vaknade kunde berätta om sin nya syster Lilla Hon. Sedan blev det mormor och moster som fick höra. Och så vidare till alla våra familjemedlemmar.
Dagen efter, när läkaren tagit en titt på dig, så ville vi åka hem.
Du har, från allra första början, varit given en plats i familjen. Nu är familjen äntligen komplett och vi är så glada över att vi har dig. Dina systrar har från det att du kom hem varit så fina mot dig och vi kan tydligt se att du trivs i deras sällskap också.
Lilla Hon, vi älskar dig så!
Webbisfotot:
♥
Kom igen nu!
Det är så här det ska se ut så här års!!!
Ett nytt blogginlägg.
Jag känner att jag vill blogga. Så jag gör det. Fast jag har egentligen inte så mycket att berätta om... joho det har jag ju visst det. Kan ju bjuda på lite bilder från Fröken Mittens sjuårsfirande :)
Nu ser jag också att jag inte skrivit ETT ENDA JÄVLA ord om min lillfis på hennes dag. FY SKÄMS vilken usel mamma jag är ibland. Jag som varje år skriver något fint om dem när de fyller år :( Dumma mig.
Kan man fatta att denna unge...
... är samma som denna?
Unfreakingbelievable!
Usch. Tiden går för fort. Så är det bara. Man hinner ju inte med!!!!
Min lilla tuss. Sju år. Jesus.
Vi har firat och firat och firat. Först självklart på hennes födelsedag. Sedan med familj och släkt. Och så med kompisar självfallet! Plus att hon firat hos sin pappa också. Många paket har det blivit och hon är så nöjd.
♥
Tidigt på morgonen den 18:e november.
Småkusinerna, moster, morbror och mormor bodde över o ville fira.
Övrig släkt kom på besök o firade.
- Ja må hon leva...
Ett stycke sjuårstårta.
Storasyster ville överraska alla på kvällen med en specialdessert. Special var ordet.
Så här tjusig är man när man skall ha kalas för sina vänner!
Kompisarna på Åbergs.
Mer än så blir det inte denna gång.
Avslutar med en av favoritbilderna på Lilla Hon som också får mitt hjärta att smälta!!!
Kärlek till er alla.
Moget.
Jag har dock ett litet problem... kommer till det lite senare...
Vi började med bowling på O'Learys i Norrtull. REKOMMENDERAS! Helt nyöppnat, fyra våningar och toppfräscht.
Vi drack öl, shottade o bowlade. Avslutade med 30 minuters racing. Jag blev åksjuk men körde på ändå :)
Sedan drog vi till Köttbaren på Tegnérgatan. Mycket trevligt ställe. Det var förrätt och så stekte vi vårt eget kött vid bordet. Och efterrätt. Och MASSOR av sådan där flytande föda, ni vet. Flera olika viner, dessertvin, avec till kaffet o så lite Limoncello på det.
Jag tog 00:13-tåget hem. Det tar ca 40 minuter att ta sig med tåg från Centralen till hålan där jag bor.
Det är här problemet började...
Jag började bli rejält åksjuk. Det blev värre o värre. Tillslut satt jag och tokfokade på att inte kasta upp på sätet framför mig. Satt o svalde mitt eget saliv. Det var de längsta 40 minutrarna i mitt liv.
Kommer fram till hålan. Hoppar in i en taxi. Sitter som i trans. Tokfokar även här. På att inte kasta upp på taxibilens instrumentbräda. Jag var INTE så pratglad om man säger så.
Betalar.
SPRIIIIINGER ut från taxibilen, in på tomten och ställer mig framåtlutad på gräset.
Vomerar som en gris.
Messar sambon morgonen efter så han inte skall råka kliva i den lilla geggiga högen.
Svaret jag fick: "Vad bra att du matar fåglarna!"
Ha ha vilken jävla pajas jag är. 37 år. Trebarnsmamma.
Herregud.
PAJASVARNING
Om det hade funnits bloggar, Facebook och andra sociala medier när jag var ung, så som det ser ut idag - hade jag då tagit bilder på mig själv med plutande mun, urringat och lagt ut? Hade jag då videobloggat och fnissat fram banala ämnen med bebisröst samtidigt som jag slängde med mitt hår?
Hope the fuck not.
Det lönar sig...
... att motionera! Det är ingen rocket science, det vet ju alla men idag har jag fått det svart på vitt! Var idag på återbesök hos farbror doktorn på Sophiahemmet. Idag skulle man gå igenom resultatet från den übergenomfattande hälsoundersökningen jag gjorde för några veckor sedan.
Det var en nervös Fru P som satt där o väntade... på sin dom.
Men så kom Herr Gud ut. En glad farbror med det varmaste leendet i världen. Jag blev helt mjuk o gossig i hela kroppen så fort jag såg honom.
Vi gick igenom resultatet. Bit för bit. På ett språk som gjorde att även jag fattade :)
Sänka = 6 (skall vara under 20 - TOPP mao)
Hemaglobin = 117 (skall vara mellan 117-153 - skall fortsätta med mina tillskott)
Järn = 12 (skall vara mellan 9-34 - skall fortsätta med mina tillskott)
Kolesterol = 4,6 (skall vara mellan 3,3-6,9 - TOPP)
Triglycerider = 0,9 (skall vara mellan 0,45-2,6 - TOPP)
HDL Kolesterol (bra) = 1,9 (skall vara mellan 1,0-2,7 - TOPP)
LDL Kolesterol (farlig) = 2,3 (skall vara mellan 1,4-4,7 - TOPP)
LDL HDL Kvot = 1,2 (skall vara mellan 0,4-6,6 - BRA)
Glukos = 4,7 (skall vara mellan 4,0-6,0 - TOPP)
Kreatinin (Njurvärde) = 63 (skall vara under 90 - TOPP)
Lever/Muskelvärden = TOPP
Salter (Kalium + Calcium) = TOPP
Blodtryck = 95/60 (lågt... men bättre det än högt :))
Vilopuls = 54 - TOPP
Jag fick beröm för att jag är så aktiv ty det är då resultaten blir så fina :)
Tack för det! Det sporrar mig bara till att fortsätta o kanske bli ÄNNU mer aktiv :)
Han kommer dock remittera mig till en neurolog i Vällingby, som Sophiahemmet rekommenderar.
Detta för att det finns MS i familjen och för att jag har symtom som bör kollas upp.
Känns så himla skönt att få göra detta!!!
ALLA borde besiktigas. Min rekommendation.
Sukta.
Jag vet att jag vill ha massa saker hela tiden och det mesta av det jag vill ha skaffar jag... eller får jag :)
Nu är det ett par Hope-brallor i Åhlénsskylten som SKRRRRRIKER mitt namn. Svajnedyra men fy fan så snygga.
Snyggaste brallorna jag sett helt ärligt.
Sen är det förstås alltid en massa skor o kängor jag vill ha :) Men jag har tillräckligt... fast... oj va många fina skor o kängor det finns!!
Har även "råkat" se en Fjällräven-parkas som ser ut som om den är sydd just bara till mig... Det är rätt jobbigt o gå o sukta hela jävla tiden.
Lite flyt nu.
Bättre sent än aldrig?
Lägg av. Har kärringen äntligen vaknat?
Visste ärligt inte att blogg.se hade en APP :) Eller, rättare sagt, har inte tänkt tanken...
... men så låg jag här i sängen o tänkte på min blogg o att "gud va nice o smidigt det vore att göra inlägg från mobilen".
Ja ja jag är såååå efter.
Nu ska jag lägga in lite bilder :)
Lite blandat sattsäja :)
Hepp.
Då så.
Försöker mig på ett litet inlägg nu. Det är ju trots allt lunch o liten tid finnes innan jag grottar ner mig i sökordskampanjer och bannerutfall igen :)
Några bilder får ni inte nu, ty de finns i min telefon o jag har inte tid att ladda ner några just i detta nu men jag lovar att nästa inlägg bara skall bestå av massa bilder. Bland annat av det jag skriver om här idag.
Vi börjar med tanten...
... denna fantastiska människa med superintensiv blick och jättepondus. Bara att kliva in i ett rum där hon sitter är överväldigande. Hon är liksom som en extramamma. Eller extrabästis. Eller något. Hon utrstrålar ren godhet och värme samtidigt som hon inger en otrolig respekt.
Var hos henne idag igen. 900 spänn är mycket pengar, det vet jag, men den känslan jag har när jag går ut från hennes kontor går inte att sätta värde på. Den är ovärdelig. Jag känner mig totalt utrensad. Och totalt tillfreds. Hon på något sätt pånyttföder mig varje gång.
Mycket av det hon säger kan jag inte återberätta men det är helt normalt har jag lärt mig. Skulle jag återberätta allt hon säger på hennes sätt skulle det bli stakigt och konstlat. Jag samlar medvetet eller omedvetet på mig det hon säger och kommer tids nog kunna uttrycka mig - fast på mitt eget sätt.
Vi har ett mål hon o jag. Eller egentligen är det ju mina mål, men hon är mitt stöd :) Det känns skönt. Det känns skönt att ha mål. Mitt första mål har jag ju nått! Tack vare timmar hos tanten och lite tack vare medicinsk skjuts så kan jag ju sova igen.
TROR NI DET KÄNNS SKÖNT ELLEEEEEER???????
Svar: ja. Och jag somnar dessutom ganska snart efter att jag lagt huvudet på kudden. Det är ovärdelig känsla det med, kan jag lova.
Nu har vi (jag) några milstolpar till innan mål. Det kommer att gå så bra.
O så har vi tatueringen :)
Som sagt, foton kommer i nästa inlägg. Det var en gyllene dag, den 12:e oktober. Jag slutade lite tidigare och begav mig till kniv-söder. Satt väl under nålarna i ca 1,5 h se'n kom min sambo och betalade kalaset :)
Jag är SJUKT JÄVLA NÖJD kan jag säga.
Efter den lilla festen så gick vi o tog ett par bärs på Götgatan o därefter slöt vi upp med min kollega o hans bror på Ljunggrens. Där käkade o drack vi gott tills det var dags att ta en bulle till Globen... i Globens bar tog vi varsin öl o Jäger. Sedan intog vi våra platser.
FYYYYY FAAAAAN säger jag bara. Vi hade fantastiska platser nära scenen och de körde, som vanligt, kanonnummer efter kanonnummer. Inte en låt var en besvikelse. Alla intron fick mig att skrika o hoppa. Higher Ground var nog min favoritstund den kvällen ändå... då var jag i total extas. TOTAL JÄVLA EXTAS.
Efter konserten var vi så trötta att vi åkte direkt till hotellet. Ett hotell jag VERKLIGEN kan rekommendera. Rex Petite på Luntmakargatan i stan, pyttesmå söta rum. Fräscht o billigt.
En fantastisk onsdag mao :) En sådan dag/kväll man sent glömmer.
Sedan har det rullat på.
En annan intressant händelse är förstås att jag gjort en djupbesiktning av mig själv :)
En förmån vi får på jobbet - fantastiskt! I onsdags försvann jag iväg på förmiddagen till Sophiahemmet o där tog man urinprov, blodprover, EKG, blodtryck, utandningsprover, vilopuls, aktiv puls, hörselprov, synprov, vikt o längd.
Värsta grejen :) Har länge tänkt göra det men har varit för snål och så... VIPS, som på en silverbricka. Tack jobbet.
Nu är det konstaterat o finns på papper att jag har perfekt hörsel, friskt hjärta, friska lungor, god kondition o fin puls. Jag har, men det var ingen nyhet för mig, LÅGT blodtryck dock. Men hellre det än tvärtom :) Det som är jobbigt med lågt blodtryck är att jag är rätt yrslig av mig. Men det kan jag leva med. Billig fylla om inte annat :)
Får svar på blodproverna om några veckor.
Återkommer med bilder som sagt.
Tills dess - TREVLIG HELG.
Less.
Jag är så jävla less asså.
Lycka.
Imorgon får jag äntligen se dem igen ♥ Mina husgudar, Red Hot Chilipeppers. Jag ryser vid tanken av att få stå där igen, se o höra dessa fantastiska musiker...
... men först skall jag ju till kniv-Söder o tatuera mig :)
På återseende.
