Jävla pack!
Okej. Måttet blev precis rågat. 99,9% av mina kollegor är fantastiska men det finns en liiiiten klick (läs en person) som stör mig. Hon är en av de där roffa-åt-sig-människorna jag tidigare berättat om.
I våra högtalare här på kontoret spelades någon låt från årets melodifestival och diskussion uppstod mellan mig och några andra. Vi pratade om favoriter, vilka som kommer gå vidare från Andra Chansen till finalen osv.
Då vänder sig denna häxa om och säger:
"De människor som verkligen älskar musik tittar inte på så'nt trams!"
Tystnad.
Jag sade "don't fucking go there" men hon fortsatte på alla cylindrar:
"Folk som säger att de älskar musik och BARA lyssnar på radiomusik är inga riktiga musikentusiaster"
Tystnad. Mina öron blev alldeles överhettade och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen... så jag gick på toa. Andades i några minuter. Tänkte "she's not worthy".
Gick tillbaka till min plats.
Dödstyst.
Hon hajjade definitivt läget. Surra fan inte om så'nt här med kollegor. Ta detta över en kopp grönt jävla te med scarfprydda, konstnärliga bohem-polare istället.
Fy fan.
Wake up & smell the coffee!
Jag minns att allt var så jäkla enkelt. Smärtfritt. Smidigt. Smutt. Skönt. Det fanns inga bekymmer. Man var odödlig och inget kunde hända en. Allt bara gick som på en räls liksom.
Vet inte om det har med naivitet att göra eller om man bara är så'n när man är yngre.
Nu har man vaknat upp i verkligheten.
Det börjar göra ont lite här och var. Det är den ena krämpan efter den andra. Hälsenor. Handleder. Knän. Höfter. Huvudvärk. Sömnbrist. Yrsel. Det syns i spegeln att man haft det lite tufft.
Men tufft är kanske att ta i, det finns ju de som haft det tio ggr värre. Så jag skall fan inte klaga. Men ni hajjar vad jag menar - omformulerar mig ifall någon inte fattar - det syns att man inte är 22 längre. Om man säger så.
Mina föräldrar är inte längre jätteunga. De är inte längre odödliga. Man har insett det ganska hårt när pappa gick på stroken innan jul. BOOM! Där fick man en känga med "verklighet" rakt i magen. Solarplexus mer.
Människor runt omkring förlorar sina föräldrar. Människor runt omkring åker på skit som cancer.
Detta fanns junte när man var yngre. Då levde ju alla glada dagar och det fanns inga bekymmer. Det som var jobbigt då var typ att man behövde komma hem "tidigt" en lördagkväll. Eller att man fick en finne mitt på näsan. Eller att man inte hade råd med de där 501:orna.
"Om man ändå fick bli vuxen..."
Visste man då vad som väntade hade man inte haft så bråttom.
Citerar Uggla:
"Varför längtar du till den dag då du skall fylla sju. Varför skynda på, när den tiden snart är här ändå..."
"Och plötsligt så har du nått fram till den dag, då du ligger och tänker som jag..."
Om jag bara kunde banka in i mina tjejers huvuden att de skall NJUTA av tiden de har just nu. Om jag bara fick dem att inse att de har det jävligt bra - att det inte är guld och gröna skogar när man blir vuxen.
Ja jag har dödsångest. Ordentlig dödsångest. Nästan så jag blivit religiös på äldre da'r. Vill inte att det skall gå så förbaskat fort. Vill frysa tiden lite. Jag vill inte vara en gammal tant. Jag vill hänga med. Jag vill att min kropp skall orka och vara fysiskt aktiv hundra år till.
Jag vill att mina föräldrar skall vara pigga och friska hundra år till.
Gratis är gott!
Så kommer det där utlovade inlägget om de där människorna jag hatar mest i hela världen.
Roffa-åt-sig-folket.
Vad har ni för bakgrund? Vad har ni haft för uppväxt? Hur mår ni?
De finns som sagt nästan överallt. Runt omkring mig. Jag måste dras med dem dag ut och dag in. Det har varit många gånger då jag varit nära ett utbrott - men som vanligt knyter man näven i fickan, biter ihop och Facebookar om det iställt.
Jag har en (säkert flera) på jobbet. Hon är vidrig. Helt vidrig. Vi får ofta saker på jobbet, då vi jobbar på ett sånt ställe. Vi är bortskämda med allt från viner och godis till middagar och upplevelser. Alla sorters presenter. Och skulle det vara så att det kommer grejer i fel antal - som inte räcker till alla i vår grupp... ja då SPRINGER hon fram och roffar åt sig det göttaste så fort hon kan. Innan någon annan hinner blinka.
När vi blir inbjudna på happenings/utgångar så är hon först att skriva upp sig. Gratis är gott.
När vi får massagelistorna - ja då är hon först med sitt namn. Bästa tiden. Bara det bästa till roffa-åt-sig-folket.
När vi har frukost - ja då är hon först! Största och bästa brödet till mig o min feta röv.
Så finns de på gymmet också. I mängder. Tjejer som står o trycker en kvart innan passet. Ska vara först!! Ska ha bästa platsen!! Viker mig aldrig!!
Eller... de som kommer lite senare och TRÄNGER sig före. Utan att skämmas det minsta. Som om det vore helt naturligt att trängas. Som om det ska vara så.
De här tjejerna tränger sig även före eller ser till att hamna först när det är dags att hämta matta i lokalen. Armbåga! Armbåga! Armbåga! Jag ska ha matta först! För jag är ett ceeepeee!
Och så måste jag få fråga en sak... som kanske inte har med roffa-folket att göra (men jag svär på att det är samma sorts människor)... om man exempelvis kör ett pass som innefattar stänger och vikter. Är det då normalt att man, när passet är slut och det är dags att städa upp, tar hela sin stång med vikter på, ställer sig PRECIS där man hänger upp vikterna och plockar isär på plats? Precis där alla andra går fram o tillbaka med sina, redan isärplockade, vikter? Är det normalt att STÅ I VÄGEN utan att skämmas? Och göra samma sak gång på gång?
Någonsin funderat på att jag kanske står i vägen? Att processen "städa undan" kanske skulle gå fortare om alla kunde få fritt spelrum här? Att jag med min stång kan sticka ut någons öga när jag håller på att bökar med vikterna?
Fuck off.
Dessa roffisar finns ju även på tågen. Såklart. Där finns ju kreti och pleti. Alla knäppa kategorier av människor.
Det är de som puttar och trycker på i panik när de skall på tåget - som om det vore någon jävla konsert. BARA för att få bästa platsen. BARA! Jag snackar inte om de gamla tanterna som har panik för att de kanske inte hinner på tåget - utan det här är något helt annat.
Skynda skynda! Bästa platsen.
Okej. Jag erkänner. Jag pinnar på ganska fort för att få sittplats också - men jag puttas inte och jag ber om ursäkt om jag RÅKAR röra en annan människa.
Vi är nog lite roffa-åt-oss allihopa någonstans men (!!!) jag pratar om de som inte har någon hyfs i kroppen. Som bara bulldozrar på o skiter i andra.
Man delar med sig. Man ger plats åt äldre. Man trängs inte. Man ber om ursäkt om man gör fel.
Vi hörs igen.
Tick tack tick tack tick tack...
... jag jobbar hemifrån idag för att jag varit på kvartsamtal denna förmiddag. Och nu sitter jag liksom lite på nålar för om bara någon timme kommer de hem. Mina tre underbara tjejer.
Det är ju så här, man längtar ihjäl sig och ser såååå fram emot att få ha dem nära. Det är ju så tyst och lugnt utan dem.
"Aaaa men är inte det underbart att ha det tyst och lugnt då?" tänker ni.
Svårt att svara på.
Så här. När jag har dem hemma så fylls dagarna LÄTT. Det är total hysteri med aktiviteter, kalas, gnäll, skrik, skratt, privata dansuppvisningar, läxläsningar, tjat, kramar, smäll i dörrar, stök och bök. Inga sovmorgnar. Utan fullt ös från morgon till kväll.
Där mitt i kan jag ibland känna att "det kanske är lite skönt ändå när det är så där tyst och lugnt". Men sedan då när jag verkligen har en HEL vecka med tystnad och lugn så är det inte så roligt ändå. Jag liksom kan inte njuta av det som jag borde.
Längtan liksom tar över.
Men (!) jag har blivit SÅ MYCKET BÄTTRE på att ta vara på det. Jag ligger inte längre i fosterställning och gråter. Detta kan jag tacka tanterna för. De fick mig någonstans att inse att vem i helvetet tjänar på det? Svar: ingen.
Så nu köttar jag på liksom. Passar på att träna, jobba och allt det där.
Apropå kvartsamtalet då. FY FAN vad stolt jag är över mina flickor. De är så skötsamma och duktiga!! Lärarna typ avgudar dem och jag blir så fånigt rörd (till tårar t om) när läraren berättar för mig hur de är i skolan.
Idag satt Fröken Mitten med hela samtalet. Och hon skämdes lite över mig när jag var tvungen att torka en liten lyckotår från ögonvrån :)
Jag är bortskämd. Alla tre har jättelätt för sig i plugget. De ligger på mycket högre nivåer än de "ska" och jag får passa på att njuta av detta nu - ty jag vet ju hur trött man kan bli i t ex högstadiet. Det var liksom inte med glädje man satt o läste läxor då s'attsäga.
Idag börjar tjejveckan. Som jag längtat!
Nu kör vi!!
Ps. Imorgon skall jag sätta färg på andra armen - kl 11 sitter jag under nålen igen TJOHOOOOO :)
Stress
Vi hade konferens med jobbet förra veckan och vi skulle alla svara på några frågor om oss själva. Några frågor var privata, andra mer allmänna. Jag har inga problem att prata om mig själv - tvärtom - jag är ju som en öppen jäkla bok för bövelen :)
Hur som helst.
En fråga löd: Vad är du mest stolt över hos dig själv?
Mitt svar blev: Att jag kan borsta av mig och gå vidare.
Så är det verkligen. Jag tar aldrig med mig jobbet hem. Åtminstone inte så att jag ligger sömnlös av det på nätterna. Jag är inte lättsårad. Jag är heller inte den som personligen tar åt mig av allt jävligt, vilket många gör.
Men så har vi det här med stress. Hur ska jag säga, här har jag fasenimej inte alls lika lätt att borsta av mig och gå vidare. När jag blir stressad så blir jag... STRESSAD.
Min mittentjej sade förra veckan: "Mamma, bli inte så där stressad nu igen" när vi skulle iväg till skolan. STACKARS BARN!
När jag stressar så blir jag sådär hysterisk och talar typ i falsett. Jag blir arg och har NOLL tålamod. Råkar jag då inte hitta exempelvis nyklarna så skriker jag som en brunstig älgko.
Varför stressar jag då? Jo, det är lite mycket ibland skulle man kunna säga... och då kanske man har rätt i att få stressa upp sig. Eller? Det är musikskola hit o dit, det är friidrott, det är kalas, det är tågpassningar, det är danslektioner och man ränner runt i sin fransyska i ilfart. Så ser det ut mina tjejveckor. Typ jämt.
Men jag stressar upp mig av töntiga smågrejer också.
Som att jag har en hög med tidningar som jag inte läst igenom ännu. Fast att det kanske är skittidningar.
Som att det ligger kattleksaker på golvet. Fast att det i övrigt alltid är städat hemma hos oss.
Som att jag aldrig hinner ringa pappa före han ringer mig. Fast han inte lider av det.
Som att jag inte hunnit klippa tjejernas tånaglar en kväll. Fast jag kan ta't kvällen efter.
Som att jag ligger bakom en övningskörare på vägen. Fast jag inte har bråttom fram.
Ja ni hajjar. Skitsaker helt enkelt.
SÅ ONÖDIGT att stressa upp sig av sådant, men jag kan inte hjälpa det!
Sitter just nu bredvid en hög med Amelia, Gör det själv och Allt om trädgård. Inga tidningar jag är jättefan av men får alltid hem ett gäng från jobbet... Jag MÅSTE läsa igenom dem innan Solsidan som börjar om en kvart. För efter Solsidan har vi en film vi måste se som vi har hyrt. Sedan måste jag sova, för jag skall upp i grisottan.
Gräns på mig. Tidningar jag får från jobbet är ju bara bonus - inget jag MÅÅÅÅSTE läsa just nu.
Jävla skit. Måste jobba på det här.
Ord till musik.
Som de flesta vet så har jag och mina arbetskompisar slagit ihop ett band. Det visade sig att flera av oss var gamla replokalsnötare och som farinsockret på Irish Coffeen så hade vi alla färdigheter på flera olika instrument.
Fantastiskt är detta. Vi repar varje vecka, i en härligt öldoftande och smutsig replokal på Malmskillnadsgatan. Bara några minuters gångväg från jobbet.
Jag och en tjej till sjunger. Sedan har vi basist, 2 st gitarrister, en på klaviatur och en batterist. Precis perfekt.
En lätt överdriven bild skulle man kunna säga (ren fejk också, jag fejksjöng medan basisten fotade).
Hur som helst. Det jag vill komma till i detta inlägg är att basisten o jag har blivit rätt tajta. Vi hänger ganska mycket och hon är en mystisk, märklig men fantastisk människa från Norrlandsskogarna.
En dag frågade hon mig om jag kunde skriva texter.
Asså, i ungdomens dagar skrev man ju travvis med texter och drömde om att bli popstjärna liksom... men i min vuxna ålder - inte en rad.
Men jag tror ju på mig själv så jag lovade att göra ett försök.
Dagen efter, sen eftermiddag, stod jag på perrongen. En slinga dök upp i huvudet och inom tio minuter hade jag en hel låt, med verser, refränger och t om brygga. Messade basisten texten varpå hon trodde jag skämtade :)
När jag är hemma ca 35 minuter senare så får jag ett mess tillbaka. Mina ord var tonsatta!
Och låten är JÄTTEVACKER. JÄTTEJÄTTEJÄTTEVACKER!
Fatta hur stort detta är?
Det kommer ta år o dagar att fila på den förstås. Men om den är så bra redan, hur bra kan den då inte bli?
Små, små ord av kärlek.
Det krävs så lite för att göra en människa glad.
På mitt jobb har vi sk arbetsgrupper för varje tung kund. Jag är med i flera. Förra veckan var projektledaren på semester och det gjordes en del stora, tunga och allvarliga grejer med en av våra stora kunder. Jag drog lite i trådar och allt flöt på jävligt bra.
I slutet av veckan skickade en kollega till mig ut ett mail till alla i arbetsgruppen och jag citerar:
"Lite stökig vecka för X med byte av X och X på semester. Bra jobbat alla, framför allt Fru P som gjort ett grymt jobb som projektledare!"
En annan i arbetsgruppen svarade med reply to all:
"Fru P är ett av naven som får allt att rulla utan gnissel!"
Ja, jag blev extremt glad och stolt över mig själv.
Igår kväll när jag satt i soffan framför tv:n så fick jag ett sms huxflux från en snubbe på jobbet:
"Fru P, du är världens bästa kollega, bara så du vet!"
VA??!!! Vad enkelt det är att bjussa på en sådan grej egentligen. Och vad det lilla meddelandet gör MYCKET. Jag är numera en decimeter längre och går med huvudet högt.
Undra förresten om det är någon som över huvud taget läser min blogg längre?
Mitt nya jag?
Igår hände något jag inte kan minnas hänt mig tidigare i livet. Sjukt spännande att se var jag landar i allt det här.
När jag skuggboxas så har jag alltid (!) ett ansikte framför mig. Ibland (läs: ganska ofta) är det flera ansikten. Träningen blir liksom mycket mer effektfull när jag ett mål i sikte.
Så igår hände något. Inget ansikte dök upp!!! Inte ens Grusgången kom fram!!!
Vad betyder det här?
Var har jag tagit vägen?
Skall jag bli så där klämkäck, glad älska-alla-människa?
Läskigt.
38
"Den är bara en siffra" säger man. Åldern alltså. Vad är det för bullshit egentligen? Vadå "bara" en siffra? Det är en siffra som visar hur gammal man är. Punkt.
Så det är inte så "bara" anser jag. Jo, kanske när man BARA är 27 år. Eller 32. Eller 16. Eller 7. Men 38 är inte så "bara". Det känns fett mycket.
Nåväl.
Jag fick igår lära mig att när jag säger "jag har slutat fylla år" eller "jag fyller bara 33" så beter jag mig som en äkta kärring. Mina kollegor är sköna. Och ärliga.
Det är ju sant. Det är bara Britta 90 år som undanbeder uppvakning på sin födelsedag. Och det är bara Märta 68 som säger "jag slutade fylla år när jag var 27".
Så nu tänker jag lägga av med att säga sådana där fåniga saker.
Jag får acceptera att jag är så gammal som jag är. 38 år nu alltså.
En ekonomitjej kom fram och gav mig en kram igår och sade "Fru P, tänk att du BARA är 38 år och ändå har tre barn 10, 8 och 6 år gamla..." och "Det är jävligt starkt jobbat asså..." #ekonomitjejen är 24 år gammal.
Ja... så kanske man skall se på det.
Jag kan dock inte hjälpa att jag har åldersnoja. Jag har alltid haft åldersnoja. Eller... åtminstone sedan jag var 25 typ. Tror det hänger ihop med att jag är rädd för döden, rädd för sjukdomar osv. Man kan inte sticka under stolen med att man mår sämre med åren. Rent fysiskt alltså (och i mitt fall även psykiskt verkar det som).
Trots siffran så fick jag en jättefin dag igår. Miljarders kramar på jobbet. Blommor, fika och hurra-rop. På Facebook fick jag mer än 120 gratulationer och den ena finare än den andra. Och jag fick samtal och sms.
På kvällen kom mamma hem till oss och A ställde till med god middag och efterrätt. Skumpa, stänkare och vin. Jag o morsan satt i varsin solstol på altanen o snackade medan han slet i köket.
Vi satt sedan ute på altanen till klockan nästan blev elva. Den regniga dagen slog om när jag kom hem från jobbet och sedan var det sol & värme heeeela kvällen.
Tror det var mormor som styrde upp där uppifrån :)
Och så presenterna! Jag fyllde 38 år men jag blev bortskämd som värsta fjortisen!
TACK ♥
Så. Nu är jag alltså två år ifrån jämna 40. Det känns dock tryggt att de flesta jag känner är lika gamla som jag eller äldre. Det är ju inget fel på dem - tvärtom. Det är ju unga, fräscha, härliga och fantastiska människor!
Innan jag nått den dära jämna siffran har jag satt upp några nördiga mål i huvudet jag tänkte nå. Det är allt från lopp till tatueringar. Får se om jag kan börja bocka av några snart.
"Youth is like diamonds in the sun
and diamonds are forever
So many adventures couldn't happen today
so many songs we forgot to play
So many dreams are swinging out of the blue
We let them come true..."
and diamonds are forever
So many adventures couldn't happen today
so many songs we forgot to play
So many dreams are swinging out of the blue
We let them come true..."
De klokaste orden.
Jag gick som små rosa moln imorse när jag promenerade vid sexsnåret. I lurarna hade jag Petter Stordalen som är en av Sommar-pratarna i år.
Om ni inte lyssnat på honom ännu - gör det. Jag kan säga att man häpnar. Vilken kille!
Några ord som verkligen, VERKLIGEN fastnade var:
"Det bästa en skild man kan göra för sina barn är att vara oändligt snäll mot deras mor. För att straffa sin ex-fru är samma som att straffa sina barn..."
Word.
Sommar.
Så var det sommar igen då. Till allas lycka. Nu kan det väl för fan inte vara någon som gnäller? Solen skiner, det är varmt och förmodligen blir det en fin midsommar.
Jag tror vad jag vill på det faktiskt. Midsommar förknippar jag med regn, blåst och kyla. Fast när jag tänker på det så var nog förra året helt okej?! Tror inte det regnade, inte i Värmlandsskogarna iaf.
Idag drar vi iväg igen. Mot Värmland och morsan. Ett av få tillfällen på året då man får hänga med mamma, syrran o alla andra intensivt. Kvalitativt. Ingen stress. Bara hänga.
Det blir fullt ös med alla barnen (totalt blir det åtta småttingar). Det blir till att kika på när de där med ena-benet-i-graven dansar schottis till dragspelsmusik och falsksång. När samma gäng reser midsommarstången (man är lika nervös varje år då man tror att de skall tappa greppet o låta stången falla över folk) och så får man själv hoppa runt o dansa till "Små grodorna". Det blir sockervaddsköer. Glassköer.
Midsommar är himla charmigt tycker jag. Bra tradition. Den skall vi behålla!
Det magiska med denna midsommar är att vi åker därifrån med syrran o hennes familj. De skall bo hos oss i en hel vecka och det ser vi alla fram emot som bara den!
Blir det soliga dagar hänger vi här hemma, badar o solar, grillar korv o käkar glass. Vattenkrig.
Blir det bajs-dagar så åker vi iväg på utflykter. Junibacken. Furuvik. Eskilstuna Zoo. Bus & Lek. Typ.
Hur det än blir, blir det kanon.
JAG ÖNSKAR ER ALLA EN FIN MIDSOMMAR - hoppas vi hörs snart igen!
Kärlek på Skiathos.
För er som inte besökt denna ö kan jag bara säga - gör det. Jag har räknat ut att det var den tolfte grekön jag varit på och denna tog priset. Av alla. På alla sätt. Jag har inte sett något vackrare!
Det var en magisk vecka, trots pissväder vissa dagar, och att få åka så här med en tjej i taget är guld värt. Man får lära känna sin lilla flicka på djupet - vilket inte är så lätt när alla är samlade.
Jag tror att de känt samma sak tillbaka. Det är en annorlunda mamma när det bara är vi två :)
Man hinner prata utan att bli avbruten, man behöver inte stressa utan bara ta timmarna som de kommer.
FANTASTISKT ♥
Här följer lite bilder från paradisön och från en verklig kärlekssemester!
Uppladdning på Arlanda.
Lycklig flicka på planet.
Framme - och väntar på bagaget.
Utsikt från balkongen.
Första doppet.
Första - definitivt INTE sista - glassen.
Rita lite granna.
Leka lite granna.
Nattlig rutin - film :)
Morgonrutin - frukost på balkongen.
Första sandslottet - Troulos Beach
Troulos Beach.
Troulos Beach.
Krabb- och snäckfångst - Troulos Beach
Alldeles egen lekplats på hotellet vid poolen. Hur lyxigt är inte det?
Mera glass!
Mååååånga frappe blev det.
Mååååånga Mythos blev det.
Sporades Islands. Skiathos längst till vänster.
Morgonpromenad på stranden.
Drivved.
Morgonpromenad på stranden.
Hotellet.
Hotellet.
Hotellet.
Hotellets lekplats på pooldäck.
Lite mer hotellbilder.
Bada.
Skiathos Town.
Skiathos Town.
Skiathos Town.
Skiathos Town.
Skiathos Town.
Skiathos Town.
Nya bricker.
Ett måste.
Kärlek.
Koykoynaries Beach.
Koykoynaries Beach.
Koykoynaries Beach.
Koykoynaries Beach.
Taverna med traktorer utanför = bästa käket!
Beef Stifado.
Vacker skylt.
Mamsen.
♥
Båttur runt grannöarna Skopelos och Alonissos.
Skopelos
Skopelos.
Skopelos Cheesepie.
Skopelos.
Alonissos.
Alonissos.
Alonissos.
Alonissos.
Alonissos.
Alonissos. Kyrkobesök.
Alonissos. Kyrkobesök. Här tänder vi ett ljus för ögonsjuka.
Alonissos. Ögongudinna.
Alonissos.
Skiathos i sikte.
Inte bara mamman kan fotografera :)
Middag på lokal taverna.
Lamb Kleftiki. Mmmmmmmmmmmmmums.
Ole dole doff - vilken film blir det ikväll?!
Chillar.
Glassar.
Spanar.
Iiiiii ohh.
Landsväg.
Hej då poolen - nu åker vi hem.
Och Robert får följa med hem förstås.
Kärlek.
Buzy ass!
Ja men jag SUGER på att blogga nu för tiden, jag vet. Det är för jävla sorgligt. Detta är ju min lilla "fristad" där jag får utlopp för både goda samt sugiga grejer.
Varför är det så då? Jo, därför att jag har häcken full. Därav rubriken... aaa ni hajade säkert det.
Jag har, som jag tjatat om hundrafyrtiotusen ggr, världens trevligaste jobb och just nu är det fucking hysteria här. Det ser ut så här varje år, innan sommaren ni vet. Är man kissnödig så väntar man i det sista och sedan springar man bort till toaletten och attack-kissar* för att få det gjort fort.
Jag har, som alla vet, tre ljuvliga barn som jag älskar över allt annat i världen. Dessa tar upp hela min fritid när jag har dem. När jag sätter mig ner på kvällen, då alla sessor är lagda, så bultar det i mina fötter á la Tom & Jerry style. Men det är det fanemig värt, varenda sekund av "slit" är ljuvlig när de är omkring.
Jag har, som alla vet, ganska höga krav på mig själv också när det gäller träning och hälsa. De veckor balettligan är hos sin far så passar jag på. Det är pass på gymmet, det är gymma på gymmet, det är löparskorna på för både morgonpromenader och för minst 6:an i spåret.
Sedan ser det ju ut som för alla andra levande varelser därute. Hemlogistik, liksom. Tvätt, handling, fix o trix.
TACK O LOV anlitade vi ju Iza för en ganska lång tid sedan. Iza är vår städerska. Hon är bäst!!! Och det bästa med henne och det hon gör är att allt är VITT. Jag gillar't. Jag är som min morsa, jävligt noga med att allt skall vara RÄTT. Inget svart-trams. Inget fuffens. Rent mjöl i påsen osv.
Ovan är i alla fall anledningen till att jag inte hinner sitta o skriva så mycket. Dessutom är ju Facebook, Instragram o allt så'nt också del av anledningen. Man får snabbt utlopp för det man vill få ut, liksom.
I juli utökar vi vår familj. Två små pojkar skall flytta in. Jag längtar!!!! Conny & Charlie heter dom... och de är de sötaste små pojkar jag sett på mycket länge.
På lördag drar jag iväg till Skiathos med Lilla Hon.
Det = behöver jag :)
Fan va vi skall må gott. Hon och jag. Bara vi två.
Kärlek.
*Du tar i för kung och fosterland så du nästan är blå i ansiktet och kisset är ute på en hundradels sekund.
Kärlek.
Påsken är över. Våren är här. Ljusare tider och ett halvår av magi väntar!
Påskfirandet var något i hästväg. Som alltid var vi i Sälen hos morsan med syrran o co, samt bonussyster o co. Och så morsi o hennes gubbe förstås. Och så Torsten. Hunden.
Fantastiska dagar i skidbacken. Fantastiskt kvällshäng i huset. Fantastisk mat. Ja fantastiskt helt enkelt.
Två av tre hjärtan.
I april kan det vända från sol och värme till snö eller hagel. Här är Äldsta som vill testa hur det känns att få hagel in på bara huden. Det var inte så skönt. Tydligen.
På väg upp till Sälen. Självklart är Po med :)
Mitten på skidskolans första dag. GRYM lärare.
Nöjd tjej.
Taktiksnack.
Mot liften.
Lilltjippen.
Skidlekis första dag. GRYM lärare (samma som Mittens).
Knappliftsövning.
Skidlekis-samling.
Ett ynka kort fick jag ta på Äldsta. Som gick en lite mer avancerad skidskola.
Fan va fin hon är!
Mamman passade självklart på att njuta av backarna medan de små gick kurs :)
Fördelen med att ha barn. Man är uppe tidigt. Uppe tidigt = nypistade och orörda backar :)
RELIGIÖS känsla!
Konditori Fröken Mitten ♥
Älsklingen min o svågerns lillebrorsa hänger lite i påsksolen.
Syrran o några av småttingarna.
TACK bästa mamma o G för en fantastisk påskhelg! Ni äger!
Tillbaka till verkligheten.
Jag o några kollegor i replokalen. Första repet. SÅ GALET KUL!!!!
Utgång med jobbet och Spotify. Fördrink SJÄLVKLART en Whisky Sour :)
I lördags var jag och min sambo på Jesus Christ Superstar, Göta Lejon. Vi är båda helt frälsta i Ola Salo och han gjorde oss inte besviken den här gången heller.
Musikal och teater är inget för oss egentligen. Jag får lite klåda när man sjunger fram vanliga fraser som "skickar du mjölken" eller "hej hur är läget" men skådespelarna och sångarna i denna musikal får högsta betyg. Själva sagan är ju för bedrövlig och sorglig egentligen - vi vet ju alla hur det gick för den där Jesus.
Vi satt på bästa parkettplats och jag erkänner att jag fällde en tår när Maria Magdalena sjöng :)
Hello.
Chillar lite på hotellet innan.
Ny favorit. Aviation på Bauer. En ginbaserad goding med violsmak. YUMMY!
Norra Europas godaste tempura?!
Avslutade en ljuvlig helg med några timmars promenad på byn.
Är inte våren alldeles förfärligt härlig??
Folk tramsar och gnäller över att det snöar i april. Men vänta lite?! Är det inte samma jäkla visa VARJE år?
Läääääär er people. April funkar på det här sättet. Snö. Sol. Värme. Kyla. Regn. Hagel. Sol igen.
Kom igen.
Om exakt en månad drar jag och Lilla Hon till Skiathos. Det kommer inte göra särskilt ont :)
Min todo-lista betas med ett leende på läpparna av :)
Ola Salo & Sveriges Radios Symfoniorkester - Berwaldhallen √
GranCan med A och goda vänner √
Påsk & skidor i Sälen √
Lek & utgång med jobbet och Spotify √
Ola Salo i Jesus Christ Superstar √
Skiathos med lillan
Midsommar hos morsan
Sommarsemester
ÖVERRASKNING
Mer sommarsemester
Vi hööööööörs. Life is bloody good.
Vill ha vill ha vill ha vill ha!
Satan i helvetet vad jag önskar mig sådana här brallor. Av märket Hope.
Bilder.
Holmarna 2012-03
Nellan i plurret.
Nellan & jag som guppys.
Nellan som Loreen på självaste finalkvällen (jaa jaaa vi tittade på SVT World)...
En av pölarna vid hotellet.
En annan pöl.
Jätterolig bild på Nellan.
Fördrink i loungen.
Nellan & syntharn på bästa tapas-haket.
La guitarra.
Nellan & en sangria.
En hink med ful-skumpa.
Syntharn & min älskling snackar framtid.
Fint träd.
En palm.
Los gatos.
Maspalomas.
Morgonpromenix varje dag.
Reservado.
Playa Del Ingles by night.
Vy från balkongen.
Los niñas 2012-03
Min fina mitten.
Frullebulle.
En nyfriserad snygging.
Mitten igen.
Lilla Hon ♥
Äldstas mind-map av VÅREN.
Lilla Hon i mammas wig.
Hej så länge.
Paus.
Ja jag suger på att blogga nu för tiden. Jag har inte tiiiiiid helt enkelt. Det är så mycket annat serni.
→ Jag jobbar som ett as. Men jag älskar mitt jobb så jag mår inte dåligt för det.
→ Jag är trebarnsmorsa. Att vara mor till tre småtjejer innebär en del stök.
→ Jag tränar. Så fort det finns en liten lucka så går jag ut o springer eller så hänger jag på gymmet.
→ Det händer en massa annat skoj också.
Jag skall så snart jag får till det slänga in lite bilder från vår charter :) Det var en fantastisk semester kan jag lova. Horisontellt läge hela veckan. Precis i min smak :)
Jag läste t om ut en hel bok! Bara en så'n sak!
Och snart åker jag iväg igen - off to Skiathos med Lilla Hon. Vad jag längtar!
Men först drar vi alla iväg till Sälen o firar påsk. Det blir inte tråkigt.
Och därefter skall jag äntligen få se Ola Salo igen - denna gång som Jesus.
Sen pyser vi, jag o pyret.
Ses snart igen - då med bilder.
Hepp.
Ps. Jag har förresten blivit med band igen! Gamla tanten skall få sjunga igen. Helvete så skoj. Mer om det nästa gång.
Filmtips.
Jag säger bara... HELVETE VILKEN BRA FILM! Heja Espinosa!
Tillfällig lycka - på olika sätt :)
Det krävs ibland så lite för att få en att bli så där mysglad i hela kroppen. Jag är en ganska hetsig person som lackar ur för ingenting och det är ganska tufft att ha det så. Det är ganska jobbigt och jag jobbar jämt och ständigt med mig själv för att försöka chilla istället för att brusa upp.
Men så kommer de där små stunderna som gör att hela kroppen och hela själen slappnar av och njuter. En känsla av total harmoni.
• Känslan av att sitta tätt ihopkurad i soffan med mina tjejer.
Igår satt vi, alla tjejerna framför Kalle & Chokladfabriken och då frös jag tiden en stund. Tittade åt höger och åt vänster. Studerade hur de små satt med stora ögon djupt fokuserade på filmen. Jag lade handen på Lilla Hons lår och det bara STRÅLANDE värme och kärlek mellan hud och hud. Underbar känsla.
• Känslan efter ett hårt träningspass.
Ibland känner man inte alls upplagd. Man känner sig för trött och orkeslös. Men så har man ändå det där "jävlaranammat" som gör att man ger sig ut ändå. Oavsett väder. Det kan handla om en nia i löpardojjorna eller om en timme med Tepp framför spegeln. Och känslan efteråt är oslagbar.
• Känslan av ett skönt flow på jobbet.
Jag har världens bästa jobb. Och världens bästa kollegor. Och världens bästa chef. Dessa människor är så jävla ödmjuka, roliga och fantastiska. Jag skulle kunna städa toaletter, bara jag hade dessa runt omkring mig. Vissa dagar vaknar man på fel sida, man är sjukt trött och man tycker att livet suger. Varannan fredag t ex, när jag lämnat flickorna - då mår jag inte så bra. Men så kommer man till jobbet och allt känns plötsligt så mycket bättre.
De dagar man dessutom har grymt flow är ju helt fantastiska. Man får så mycket ENERGI av att jobba!!!
• Känslan av ett par nya Martens.
Låter ytligt och fånigt men det är något visst med de där kängorna. Vilken modell det än är.
• Känslan av att upptäcka ny musik. Eller känslan av att lyssna på någon gammal nostalgilåt.
Känlsan är ungefär densamma oavsett vilket av ovan det är. Att lyckas hitta en låt som får kroppshåret att resa sig, att försvinna in i en rosaskimrande värld. Samma sak om man lyckas hitta en låt som man kanske glömt bort lite och så infinner sig den där känslan av AHAAAAAAAAA deeeeen!!! Underbart. Tänk vad musik är värt mycket!
• Känslan av att lägga sig nyduschad i en säng bäddad med rena lakan.
Ja, det håller alla med mig om. Det vet jag. Svårslaget är det dessutom om det är hemma hos mamma där lakanen är manglade och doftar mamma.
• Känslan av att utsoven (händer tyvärr alltför sällan) dricka en kopp kaffe och läsa DN efter en lång frukost.
Det är hög mysfaktor på det. Jag älskar kaffe. Och jag älskar DN. Punkt.
• Känslan i kroppen efter en hel dag utförsåkning.
Det var inte igår den känslan infann sig skall jag säga... men gud vad härligt det är. Helt matt i kroppen, kramp i låren och solkyssta kinder lägger man sig efter en dusch i soffan med en whisky. Det är fan inte dumt.
Små små enkla ting. Värda hur mycket som helst egentligen.
Cellprovtagning
Det ordet tycker jag är jätteläskigt. JÄTTELÄSKIGT. Var tredje år kommer en sådan där kallelse och varje gång blir det harhjärta och jag ser mitt liv passera revy.
För några veckor sedan gjorde jag den senaste provtagningen och igår kom Kuvertet. Med stort K. Jag brukar dra på det och inte öppna på en gång... men igår var sambon hemma så jag övergav själva öppningen till honom och gick iväg o plockade upp jackor i hallen.
Väntade mig ett "kom och sätt dig ner en stund lilla gumman" men istället kom högläsning "Ditt cellprov var normalt! Vi har nu bedömt det prov som du nyligen tog vid den gynekologiska cellprovskontrollen. Ditt prov var helt normalt."
Gjorde en liten piruett och drämde av en high five med sambon.
PUUUUUUHHHH. Skönt. Skönt som fan.
Så. Summa summarum: Bästa betyg på hälsokontrollen √. Bästa betyg hos neurologen √. Bästa betyg hos cytologiska laboratoriet √.
Fru P är inte så skröplig mao :)
Fokus = tänka på ovan ganska ofta!
Men jag är ju Fröken Nojjig så det lär inte lyckas särskilt bra - men jag skall försöka åtminstone.
Apropå nojjig. Hela förmiddagen försökte jag få tag i min gamla pappa som alltid annars brukar svara i telefonen när man ringer... utan resultat. Jag blev SJUKT nojjig och ringde hundrafyrtiotusen ggr både till hemtelefonen och till mobilen. Ringde syrran o nojjade mig lite. Slängde ut ett litet "nojj" på Facebook.
Gick en lunchpromenad och kunde inte tänka på annat. Jag såg mig själv låsa upp hans dörr o hitta honom på golvet. Jag såg mig själv på begravningen. Jag vet... jag är helt sjuk i huvudet.
Efter promenixen ringde jag igen och då svarade han :) Han hade glömt telefonen hemma när han var ute på sopplunch med sina polare :)
/Miss Weird
